USA:s finansmarknad sitter i köket och röker Marlboro lights och nu ringer Lyxfällan på dörren

Naturligtvis är det som händer i USA just nu djupt ironiskt. Det marknadsliberala system som säger sig avsky staten som pesten och absolut vill sköta sig självt utan inblandning har nu misskött sig så till den milda grad att just staten, dvs USA:s skattebetalare, måste gå in och rädda situationen. Igen. Det är som att jag skulle hamna i en livskris och finna räddningen i en New age-sekt som stod för allt jag hatar. Alltså djupt ironiskt men inte helt osannolikt.

Pojkarna på Wall Street har varit för släpphänta, fått hybris och eldat på pannan tills den slutligen exploderade. En sådan liknelse kan man ta till, men vad betyder det egentligen? Jo, om jag förstått saken rätt så är huvudstråket i katastrofen boendekrisen. Bankerna har lånat ut pengar hej vilt utan att kräva säkerhet, man har litat på att familjerna ifråga är kreditvärdiga när de i själva verket kanske var en aning svajiga på den fronten. Man har baxat en väldigt stor sten uppför backen, balanserat den på kanten till ravinen och chansat på att vinden skulle hålla sig lugn och fin. Minsta vindpust kan få bumlingen att välta över åt fel håll, och alla ekonomer kände till det, men man tog en rövare. Igen. För det har ju hänt förut, många gånger, men att Wall Street skulle lära sig av historien verkar vara lika sannolikt som att en skitkorv skulle hoppa upp från toalettstolen och tillbaka in i mitt rövhål.

Det här låter förstås rätt självklart för oss som någon gång har behövt göra en hushållsbudget och försökt hålla sig till den: man gör inte av med mer pengar än man har. Gör man det så hamnar man till slut i Lyxfällan och förnedras offentligt. Där står USA:s finansmarknad nu. Den förnedras offentligt i ett gigantisk version av Lyxfällan som sänds hela tiden över hela världen, och den har hamnat där av samma anledning som den ensamstående 3-barnsmamman i Bromma som shoppat på kredit och tar telefonlån tre gånger i veckan: girighet i kombination med förnekelse. Det håller på att gå helvete, jag vet det, men om jag köper ett par stövlar till så känns det nog bättre.

I Lyxfällan brukar kuren gå ut på att samla alla småkrediter med skyhög ränta i ett banklån, fixa egna lunchlådor samt för i helvete sluta bete sig som om man ägde Djursholm när man i själva verket tjänar tolvåsju efter skatt. Men där Brommamamman faktiskt får klara ut sin ekonomiska situation själv, låt vara med benägen hjälp av experter men utan tillskjutande av nytt kapital, kräver USA:s finansmarknad att pappa staten kommer med stora plånboken och betalar borgen. Det är väl så Djursholmspapporna gör antar jag, lilla sonen Stekfrilla har råkat köpa lite väl många hinkar sprit på Spyan och då kommer pappa med plånboken.

Denna lösning är högst motbjudande på ett personligt plan för en sån som alltid har satt en ära i att klara sig själv, och jag råkar vara en sån. Den blir inte mindre motbjudande på ett politiskt plan om man är en sån som tycker att den så kallade fria marknaden, den som så fint kan reglera sig själv enligt gurun Friedman men som gång på gång bevisar att den fan inte ens kan knyta skorna själv, borde sättas bakom lås och bom en gång för alla. Jag råkar ju som bekant vara en sån också. Och dessa idioter måste skattebetalarna rensa upp efter, varje jävla gång. När ska vi lära oss läxan?

Och nu väntar alla på att Bo Lundgren ska rädda världen.. ja jösses.