Fredagslåten 24/2

1987 släppte den gamle The Band-hjälten Robbie Robertson sitt självbetitlade debutalbum som soloartist. Soundet och produktionen bär många likheter med Peter Gabriels "So" från året innan, vilket inte är någon slump. Robbie anlitade samma producent - kanadensaren Daniel Lanois som efter succén med U2:s "The Joshua Tree" blev upphöjd till demonguru och fick jobba med ALLA - samt flera av musikerna som deltog på "So", däribland Tony Levin på bas och Manu Katché på trummor. Peter Gabriel själv körar för övrigt i refrängen på denna låt, medan samtliga medlemmar i U2 deltar i andra spår på skivan.

Kanske producerades dessa tre skivor samtidigt ("So", "Robbie Robertson" och "The Joshua Tree") på samma plats och artisterna liksom bara sprang in till varandra, det är inte helt omöjligt. Resultatet blev iaf en succé i samtliga tre fall, även om Robbies platta säkerligen är den minst kända av dem.

Jag minns att jag föll pladask för hela skivan och utnämnde den på stående fot till 1987 års bästa (har aldrig varit något större U2-fan, får jag väl tillägga). Soundet och Robbies röst bar på en mystik som verkligen tilltalade en 18-årig eskapist som vantrivdes något vansinnigt på 3-årig ekonomisk linje. Texterna handlade om indian-ritualer och ångande varma nätter i Arkansas med dynamit-fiske och märkliga kvinnor. Singeln var "Somewhere down the crazy river", en låt där Robertson pratade över musiken i verserna, som berättarrösten i en noir deckare. Resultatet blev mycket suggestivt, jag tänkte säga "tänk Twin Peaks" men det här var faktiskt ett par år innan TV-serien hade premiär.

Mitt val föll dock på öppningsspåret "Fallen angel", av hundra procent personliga skäl. Låten handlar om The Bands pianist och sångare Richard Manuel som begick självmord 1986 och har alltid, ironiskt nog, fyllt mig med värme och hopp om framtiden.

Trevlig helg!