16.30 till midnatt på två minuter

Du vet hur det är när man har roligt, hur klyschan går. Tiden bara flyger, och den flög i fredags. Samling 16.30 runt öl och calvados, sen vete fan om inte rummet kröktes, eller om det var tiden. Vi är alla stolta över vår egentligen lite töntiga herrklubb, vi pojkar som nu samlades för nittonde gången. Någon tog som vanligt upp frågan om vi inte borde överväga att ta in nya medlemmar, för det finns tydligen några trogna åskådade som har väntat väldigt länge nu där ute i kylan. Det kan tyckas fånigt att vara ett så pass slutet sällskap, speciellt som ingen av oss är lagda åt att exkludera människor i syfte att göra sig själv viktigare. Mitt resonemang runt den frågan, låt vara på fyllan, var att den som nu stått och väntat i kulisserna i arton år på att få komma in nog lär bli gruvligt besviken när han upptäcker att vi inte alls ritualslaktar oskulder eller åker på hemliga resor runt jorden, utan bara sitter och äter, dricker och diskuterar som helt vanliga människor. Hypen, om det nu finns någon sådan, lär ha vuxit sig rätt grotesk efter så lång tid. Det är den ena förklaringen till exkluderingen. Den andra förklaringen är svårare att erkänna i dagsljus men handlar om rädslan för att förlora magin om någon ny kommer in och stör balansen. Vi har våra roller, skådespelet är lika välregisserat som fröken Julie på dramaten och även om improvisationsnivån är hög så vet vi exakt var alla gränser går. Nog är det lite töntigt men ändå svårt att värja sig emot. Att delta på dessa herrmiddagar år efter år är som att kliva in i ett välkänt och vadderat rum där den elaka världen utanför får vänta till dagen efter. En oas där vänskap och omtanke inte bara är en hägring utan helt verkligt.

Pojkarna som i år arrangerade middagen, John Salcin och mr Rotenträsk, hade kokat ihop en visserligen ganska enkel men otroligt välsmakande trerätters middag. Det tidigare mat-temat ”Norrland” var på ett sätt intakt, men norra Sverige var utbytt mot norra Afrika. Marockansk gryta med couscous och före det en otroligt god tomatsoppa som tydligen är Persbrandts favorit. Bra jobbat grabbar! Och sen förstås gin&tonic på det, och jag blev inte alls så sänkt och dålig som jag befarat. Tack högre makt.

Jag ska bara säga det också, för det hör till hela upplevelsen, att jag aldrig känt mig så smutsig som när jag kom hem på natten. Inte för att jag hade tänkt smutsiga tankar eller slätat av en tant på krogen, utan bara för att där satt renheten och oskulden personifierad (Alltså Inez den lilla rackaren) och plirade på mig när jag slirade in i sovrummet vid tvåtiden och luktade orm. Hon ryggade tillbaka när jag försökte pussa henne och Stina skrattade lite rått åt mina försök att vara klar och redig. Men det ska vara påven eller Jesus sista blodsättling till att vara helig och ren bredvid ett sånt litet mirakel, så jag har egentligen inte dåligt samvete.