Die dumme Schweden

Det går snabbt att bli en överdryg jävel som, likt överklassmännen i Monte Python-sketchen ”luxury!”, missunnar alla andra deras misär och alltid toppar med sin egen. Igår t ex var jag tvungen att gå upp klockan fem för att ta ett tidigt flyg till Köpenhamn, och sömnen har ju inte varit som den borde de senaste veckorna pga you know who så min grundmurade attityd när jag kom fram till Arlanda denna svintidiga och svinkalla morgon var förstås den att få människor nog hade det jävligare än jag just då. Fast man känner ju sig lite duktig också, du vet en annan gick ju upp FEM imorse yada yada yada, och det är man inte sen att kasta i ansiktet på sina medmänniskor. Jag hatar den där sidan hos mig själv, att jag så snabbt kan förvandlas till en bräkande och modern variant av Hasse Alfredssons gubbe som skrek ”SPIK I FOTEN!” en gång för länge sen. Och det blev ju så igår också, för en kompis ringde och när jag artigt frågade hur läget var fick jag svaret att han nog var lite trött. ”Trött? Jaså du är TRÖTT? DU är trött?!” Osv osv. ”Ja.. jag är trött..” sa kompisen, ”.. får man inte vara det?” Och jag kom förstås med den där ”Ja du vet en annan gick ju upp..” osv. Näe fan, det är inte snyggt. Min sol har fläckar men jag är åtminstone medveten om det, och jag jobbar på det.

Köpenhamn var för övrigt väldigt osynligt. Det var pang in i taxi på Kastrup, pang in på möte hela dan och pang tillbaka till flyget. Synd på en så rar stad. Satt i några timmar med en dansk som tydligen ska bli min chef nu, vilket kändes så där eftersom han ägnade ganska stor tid åt att vädra sitt förakt för svenskar. Svenskar är dumma, svenskar ägnar sig åt svågerpolitik, svenskar är konflikträdda. När jag avbröt honom och sa ”Det är vi väl inte alls det!” så tror jag att han missade ironin. Han förklarade för oss dumma svenskar att danskar har en annan mötesteknik än svenskar. Den lär ska gå till så att alla gapar i munnen på varandra ett tag och sen fattar man ett beslut. I dom internationella sammanhang jag varit med i får vi svenskar ofta mycket skit för att vi är konflikträdda och koncensuskåta, och ibland känner man sig nedtryckt och håller nästan med, men jag måste opponera mig (vid anvisad tidpunkt i samtalet). Om man nu har en teknik eller retorik eller man vad ska kalla det, där alla och hövliga mot varandra och konstruktiva så kommer jag nog alltid att hålla den för bättre än den gapiga varianten. Man får respektera att det finns skillnader i kultur, jag försöker faktiskt respektera gapiga danskar, men jag möter sällan respekt för den svenska modellen utomlands. Vi verkar mest betraktas som mjäkiga push overs, vilket irriterar mig som fan. Den dansk som tror att jag är en mjäkig push over kan sitta och spinna, även om han är min chef (jag har låg respekt för auktoriteter, det har jag från min far plus att jag är uppväxt på 70-talet då auktoritet var fult).

Nåväl, jag handlade en flaska Bailey’s till svärmor, mozartkulor till S, diverse godis till sönerna och en flaska Gammeldansk till mig själv på flygplatsen och sen kändes det bättre. Men fan va trött jag ÄR då!