Helt plötsligt, bara över natten, tappade jag sugen att blogga. Det känns onödigt, needy och ganska töntigt, och jag skriver inte det här för att fiska efter beröm nu. Jag har tappat allt. Motivation, inspiration, känsla, allt fanns där tills för bara ett dygn sedan men nu ägnar sig min tankeverksamhet endast åt spasmiska ryckningar. Kan man gå från hoppfull inspiratör till hopplös cyniker över en natt? Troligen inte. Troligen är det något annat som klämmer och jag misstänker att det är för lite sömn. Jag börjar gå i dvala nämligen, begår små men irriterande misstag hela tiden som att slå tår i bordsben eller tappa saker på golvet. Alla möjliga saker, dock inte Inez. Det finns inget flyt här, hjärnan är full av gröt. Spasmisk gröt. Grejen är den att jag liksom inte bryr mig. Andra gånger kan jag bli förbannad för att jag vill få ur mig nåt men fastnar i en spärr men nu, nu känns det som att det lika gärna kan få vara. Att krysta ur sig skit bara för att hålla sig kvar på världskartan är inte lyckat, så sluta läs här.
(Jag agerar stilpolis mot mig själv, det här är för dåligt och ointressant. Om du gillar den här texten bör du ta en rejäl titt på dig själv, hur lever du egentligen? Vad värdesätter du i livet? Har du inte gått och blivit lite väl bloggberoende sista tiden? Va? Jag tror du behöver läsa en bra bok. Själv läser jag Glamorama av Bret Easton Ellis just nu, den är underhållande och flyter fint samtidigt som man anar en stor katastrof eller vändning längre fram i handlingen. Den påminner ganska mycket om American Psycho, huvudpersonen i Glamorama är också instängd i sig själv och saknar känslor men inte uppmärksamhet eller materiell framgång. Precis som Patrick Bateman i American Psycho får Victor Ward ofta höra att den och den har sett honom där och där fast han själv säger att han inte var på Pradas vårvisning förra tisdan, osv. Det finns en rejäl twist i handlingen också som dyker upp ungefär i mitten av boken, en ny dimension, mer säger jag inte. Läs den, hejdå.)
2 kommentarer:
Jadu, vad har det blivit av allt det här egentligen? Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka något år i tiden, vad gäller bloggen alltså. Man läser sig själv och undrar vem det är som skriver alla dom där grejerna egentligen, tycker man ens om den personen. Någonting gick förlorat på vägen. Men du behövs
fortfarande så våga fan inte sluta nu!
David: Det är svårt att utvecklas hela tiden, nästan omöjligt. Det blir svackor, men ibland känns det mer som att jag tappat själva syftet med att skriva i den här bloggen. Om, jag säger om, den skulle förlora sitt syfte för mig själv, då lägger jag av. Det kan inte vara ett självändamål att alltid hålla bloggen levande, men tack för boosten!
Skicka en kommentar