Klockan är 23.30 och Inez ligger på golvet bredvid mig, alla utom vi två sover. Jag kan fortfarande titta på henne och undra var i hela friden hon kom ifrån. Helt plötsligt fanns hon bara där, helt perfekt och helt självklar. Jag visste det sen förra gången men blev påmind igen, att en graviditet är en högst overklig upplevelse för den blivande pappan. Barnet däremot, som hittar tre nya ansiktsuttryck per dag och bryter varje mönster man trodde man hittat, det är högst verkligt.
Det här vår tid på dygnet, när alla andra sover, men snart är det över. På måndag börjar jag jobba och Stina får nog ta över de flesta av nattskiftena. Inez grymtar och stönar och stånkar för det mesta när hon inte sover men när jag pratar med henne blir hon alldeles tyst och stilla. När jag bär henne på axeln kämpar hon alltid bakåt med sitt lilla huvud för att kunna se mig i ögonen, alltid söker hon ögonen, och jag tänker konstiga tankar ibland som t ex att hon kanske växer upp och blir ett ytligt svin eller utsätts för våldtäktsförsök eller att hon inte kan hitta kärleken. Varför tänkte jag aldrig sånt när sönerna var små? Mina farhågor då, helt könsstereotypt, gick mest ut på att dom skulle börja knarka och sitta på kåken.
Hon är söt, vacker, osedvanligt ren i linjerna eller vad tanten på konsum sa senast. Alla säger så, själv tonar jag ner det där snacket. Det var lika med sönerna, ingen hade sett så vackra barn förut men det kan stiga en åt huvudet att bara avla vackra barn. Sanningen är förstås den att ett barn alltid är vackert. Det ligger mer i själva symbolvärdet än i höga kindknotor, om du förstår. Det hon är, mycket mer än söt, är föremålet för min totala och, från romantiskt skimmer befriade, kärlek. Den självklara kärleken, den enda kärlek som egentligen pallar för kraven på ’til death do us part.
Tidigare ikväll sneglade jag in i vardagsrummet när jag gick förbi på vägen till muggen. Där inne befann sig allt som betyder något, mina tre älskade barn och kärleken i mitt liv. Jag gick närapå in i dörrposten när den stora tanken drabbade mig. Det här är svårt att ta in förstår du, så svårt att jag hellre skriver det än säger det. Det går inte för sig att säga såna saker över frukostbordet eller framför teven, alla skulle bara garva eller göra en cirkelrörelse med pekfingret bredvid tinningen. Men det går an att skriva. Här går det an, och så här dags när alla sover. Så här är det, jag är världens rikaste människa. It’s enough to make a grown man cry.
12 kommentarer:
Fint skrivet. Jag har ingen familj själv, har än så länge aldrig längtat efter barn. Men jag känner mig lite avundsjuk på den där känslan av samhörighet, att känna att de här människorna är mina människor. Jag har rätt att begära mycket av dem och de har rätt att begära massor av mig. Den känslan avundas jag dig.
Det här är så förbannat vackert.
Jag gillar hur du får den här verkligheten att liksom stanna upp, beskriva den och skicka över den till oss. Vi är många som har det så där bra, men jag är inte säker på att vi uppskattar det lika mycket och ofta som vi borde, bland tvätt, matlagning, städning och ... ja, du vet.
Håller med dom andra, riktigt fint skrivet!
Lea: Det är verkligen en avundsvärd känsla, eller tillvaro, men jag hoppas att du hittar andra avundsvärda känslor i ditt liv.
K: Tack! Det är svårt att skriva om såna här.. stora grejer.. utan att det blir cheesy, men jag behövde skriva det.
Pappa: Tro mig, det finns många stunder då jag inte heller uppskattar allt det här till fullo, stunder då jag fokuserar för mycket på allt slitgöra. Därför är det bra för mig att stanna upp ibland och fånga verkligheten ibland.
David: Tack!
Vargakvinnan: Så är det, och det finns mer kärlek i den här världen än man anar många gånger.
k har rätt. Förbannat vackert. Det förtjänar inga cirkelrörelser med pekfingrarna. Och skulle de göra så är det nog bara för att de känner samma sak som du, men att det är käslor som är för stora för att sägas högt. (Men tänk ändå om någon skulle prova. Kanske är det precis vad vi alla behöver. Att veta hur mycket vi betyder för andra. Det kan vara så förtvivlat svårt att förstå.)
Mo: Det har du alldeles rätt i. Man kan gå ett helt liv utan att fatta vad man betyder för andra, och det är tragiskt. Så vi jobbar på det då allihop, spread the love 2007.
Den där känslan kommer ofta i de små sekunderna som i morse när jag väckte på lilltjejen lite försiktigt för att säga hejdå på väg till jobbet. Sömnigt säger hon ...Stopp... håller ut armarna för en kram och nästan i sömnen säger: Jag älskar dig mamma. Då stannar man gärna de där extra minutrarna som gör att man sedan får ilspringa till bussen.
ren poesi
Nu fick jag nästan lite tårar i ögonen, men så är jag kanske lite extra känslig också. Jag drömmer om fläskkotletter fast jag varit vegis sedan urminnes tider. Den lilla pluppen i min mage är högst levande.
Du förstår väl att du kommer mångdubbla dina läsare och bli den nya "pappabloggen" nu. Jag tror jag har sagt det förut, ville bara påminna dig om vem som sa det först.
Du får byta namn från "mattematarmonster" till "joller och trams", hehe..
Chardonnay: Ingen är blödig som jag just nu, törs jag lova. Det måste vara nåt med hormonerna.. grät som en gris igår av ingen anledning alls. Det bara kommer ibland, du vet. Lycka till med pluppen.
David: Även som pappablogg tycker jag namnet mattematarmonster passar som hand i handsken, höhö. Men allvarligt talat så tror jag inte att jag kan enkelrikta bloggen till att bara handla om föräldraskapet, det skulle bli för tråkigt att skriva då. Även om det säkert säljer bättre, men du vet.. jag försöker alltid undvika att skriva det jag tror att folk vill ha. Det vore nog väldigt enkelt att ta den vägen men jag vidhåller att bredden i min blogg är det som får mig att fortsätta skriva.
Skicka en kommentar