Nyckelord grammisgalan

Jag såg inte grammisgalan igår kväll, firmafester intresserar mig inte. Även om jag har förstått att artisterna har börjat få sprit till borden igen, vilket ju alltid borgar för högre underhållningsvärde. Istället såg jag en riktigt bra film som heter ”Thank you for smoking” men mer om den en annan gång för jag vill ändå ägna en stund åt grammisgrejen. Det kan nämligen vara intressant att gå igenom vinnarna och hitta mönstren, vartåt blåser populärmusikvindarna i Sverige idag? Jag väljer ut några nyckelkategorier så får vi se.

Årets artist: The Knife. Årets mest avsugna artister som har gjort en grej av att aldrig visa sina ansikten. En gimmick som funkat förr, jag tänker framför allt på Kiss. Den här musiken gör mig vemodig samtidigt som den påminner om Howard Jones gladpop på 80-talet, en märklig kombo av känslor. Dom kanske är riktigt bra, jag vet inte, har inte orkat tänka över det.

Årets låt: Martin Stenmark – ”7milakliv”. Detta pekoralmonster summerar väldigt väl vad jag tycker om den svenska ”seriösa” popmusiken. Den tar sig själv på alldeles för stort allvar, ungefär som om Carl Bildt skulle hålla ett brandtal i en korvkiosk.

Årets album: The Knife – “Silent shout”. Jag tvivlar på att detta är den bästa plattan som gjorts i Sverige år 2006, det borde liksom finnas nåt bättre, fast det kanske det inte gör, och det kanske är ett problem.

Årets rockgrupp: Mando Diao. Svenska musikjournalister letar förtvivlat efter busiga pojkar som kan ta över nu när dom där andra busiga pojkarna från Fagersta inte är så busiga längre, inte pojkar heller för den delen. Personligen tror jag att busiga pojkar är tvärute. Det ska väl vara ljusskygga syskonpar om jag har förstått saken rätt.

Året klubb/dans: Christian Falk – ”People say” Jag har ingen relation till det här.

Årets hårdrock: In Flames. Nej nej nej nej. P3 guld-vinnarna Cult of Luna borde ha fått det här, eller nåt annat band som åtminstone har förstått att det är 2007 nu och inte 2001.

Årets pop/kvinnlig: Anna Ternheim. Ja hon är ju duktig.. duktig.. duktig..

Årets hip hop/soul: Snook. Ja varför inte? Fan så mycket roligare än fake gangstas som Petter & co iaf.

Årets nykomling: Veronica Maggio. Mesig snällpop borde döden dö, och definitivt inte uppmuntras med såna här priser. Nu tror ju hon att hon är på rätt spår.

Årets popgrupp: The Knife. Säger du det.

Årets pop/manlig: Håkan Hellström. Vi behöver nya manliga popartister i det här landet, jag tror t o m Håkan själv håller med om det.

Regeringens exportpris: Jose Gonzales: What the fuck is this? Exportpris? Regeringen? Var Babyface där?

Slutsats: Det ska vara skygga syskon i år, och 80-talet regerar mer än nånsin. Sätt på kaffet älskling, jag kommer hem ikväll. Där ute finns inget för mig.