Varumärkeshororna

Under min ledighet på inte mindre än tre veckor har jag mellan blöjbyten och nattvak även försökt förkovra mig i samtida populärmusik, och som ett resultat därav blivit lite bitter igen (jag skapar som vanligt åsikter baserade på mina egna och alldeles säkert ofullständiga beslutsunderlag, men jag har heller aldrig påstått att det som skrivs här är någon exakt vetenskap).

Det jag sedan länge har anat, och nu tycker mig ha fog för att påstå, är att alldeles för många artister och grupper idag är mer måna om att skydda sina varumärken än att utvecklas konstnärligt. Detta är förstås inget nytt fenomen, ända sedan populärmusiken uppfanns (någon gång.. vad kan det vara.. 20-talet kanske?) har själva grundbulten, själva den framåtdrivande kraften, varit att hitta den säljande formeln och sedan sälja av bara fan. Det är därför det kallas populärmusik, liksom, jag fattar det. Det var storbandsjazz på 40-talet och Elvis-rock på 50-talet och Beatles-pop på 60-talet och på 70-talet vete fan. Det var väl egentligen det årtiondet som bröt av, där det konstnärliga kanske fick som störst utrymme inom populärmusiken, men sen gick det bara utför. 80-talet bjöd iofs också på mycket nytt, för även om man flörtade mer än lovligt med 50- och 60-talet rent musikaliskt så kom ändå många nya ljudbilder fram. Detta berodde enbart på en teknisk utveckling, och teknikens betydelse för populärmusik ska absolut inte underskattas. Utan elgitarren t ex, var hade vi varit idag? Tala om det för alla singer/songwriters som envisas med trötta akustiska gitarrer, elektricitet är kul!

Men efter mina lyssningar på P3 och även ett par skivinköp senaste tiden har jag börjat ana att den stora stenbumlingen ligger väldigt nära stupkanten nu. Kanske är det bara jag, det kan inte uteslutas helt, men jag blir så förbannat uttråkad av det som spelas. Dels är det all denna recycling som jag bara inte kan acceptera. Hip hopen har byggt hela sin existens på att sampla andras låtar men jag skiter i hip hop, det intresserar mig inte, det jag däremot inte skiter i är när popartister tar upp en gammal dänga, fixar lite nya beats och ger ut den i sitt eget namn. Häromdagen hörde jag t ex någon sjunga Phil Collins vedervärdiga gamla världssamvetesdänga ”Another day in paradise”, Eric Prydz gör slakt på Pink Floyds ”Another brick in the wall” men kallar den något annat (som om han skulle komma undan med det) och allas vår pengabrorsa gör svenska texter till gamla välkända låtar och jag ryser av alldeles fel anledning.

Men det är egentligen inte recyclingen som oroar mig mest. Det är olyckligt, det tillstår jag, att hip hopens oblyga stölder nu verkar ha anammats av popfolket i allt större utsträckning men samplingar och covers är ändå lätta att identifiera och sedan ta ställning till. Nej, det finns en annan trend som är allvarligare, för den liksom smyger sig på och breder ut sig långsamt men på bred front. Det är likformigheten, det desperata behovet att skydda det varumärke man har byggt upp. Det kan tyckas vara subtila tecken jag pratar om men hör här. Ett band som The Magic Numbers släpper sitt debutalbum, blir hyllade av kritiker, säljer rätt bra och gör sen ett till album som.. låter exakt likadant. Och nu menar jag inte bara att låtarna påminner om varandra, nej det är exakt samma ljud på gitarrerna, exakt samma sångstämmor, exakt samma intrumningar. Varför vill man göra så? Jag kan bara se en orsak, nämligen att det funkade en gång så då kanske det funkar igen. För det kan väl ändå inte vara lathet eller inkompetens? Ett annat exempel, det finns egentligen hur många som helst, är Sofie Zelmani. Okej, det var rätt charmigt på första plattan, kanske t o m andra, men nu får det väl ändå vara nog? Det finns så många valmöjligheter idag, så många ljud man kan göra och inte kostar det skjortan heller, men Laleh kör på i samma spår hon också. Och Aimee Mann (hon gör alltid en Aimee Mann-platta varje gång), och så vidare.

Kanske har dom alla sneglat avundsjukt på Iron Maidens seglivade karriär och tänkt att dom också kan låta exakt likadant i 25 år och sälja en jävla massa plattor, men se det kommer inte att funka. Hårdrockare är nämligen världens mest konservativa och förändringshatande musikkonsumenter medan poplyssnare är, måste jag tro, långt mer moderna och förändringsbenägna. Eller? Kanske är det inte så, kanske är det där skon klämmer. Har poplyssnaren blivit för trött, för inavlad, för bekväm?

Jag tycker vi kräver alldeles för lite av våra pophjältar. Om du gillade The Magic Number första platta och den andra låter exakt lika, köp den inte. Du behöver den inte, spara pengarna och fortsätt lyssna på den första istället. Visa din konsumentmakt, låt försäljningssiffrorna tala sitt tydliga språk. För annars, hujedamej, är vi inte ett dugg bättre än alla tanter och farbröder som på 70-talet köpte James Last eller Barry Manilow.

Jag är säker på att vi i framtiden, säg 15-20 år så där, kommer att garva rätt friskt åt Laleh och Zelmani och undra varför i h-e folk köpte det back in the days, för allt lät ju liksom likadant, hela tiden. Vi kommer att avfärda The Magic Numbers som ett 2000-talets The Osmonds, som säkert betraktades som seriösa ett tag på sin tid dom också, och gömma våra plattor under parmiddagarna. Märk väl att jag i denna text endast ger mig på så kallade seriösa popartister, för det är dessa vi bör ställa högre krav på. Att små färdigpaketerade produkter gör covers på 80-tals låtar i moderna dansversioner kan knappast tillmätas någon större relevans, sånt har existerat i alla tider.

När jag nu har spytt galla ett tag, finns det ingen ljusning? Jodå, bakom varje våg av gegga dyker alltid en och annan pärla upp. Inte för att jag har hört dom speciellt mycket på radion men jag köpte iaf plattan och den tråkade inte alls ut mig. Här finns både lekfullhet, distans, djup och roliga ljud. Jag pratar förstås om The Flaming Lips senaste, ”At war with the mystics”. Nu kommer ni aldrig att köpa den bara för att jag varit så taskig mot Laleh och Zelmani men det är iaf mitt skivtips för dagen. Sådeså.


PS.
Jag är fullt medveten om att jag hyllat The Magic Numbers låt ”Which way to happy” tidigare i denna blogg, och jag står för att jag gillade den låten och fortfarande gör det. Min tes, som jag på inget sätt motsäger med den hyllningen, är att bandet förlorade sin charm när man gjorde den andra plattan och avslöjade sig som varumärkeshoror.