Vätskebrist vare nog

Ett par öl, en välkomstdrink, ett glas vitt, två glas rött, en sexa whiskey och tre gin&tonic blev summan av alkoholintaget på kickoffen i fredags.

(Jag vet att jag tidigare har skrivit om min ovilja att dricka alkohol på konferenser men ibland gör jag undantag, okej? En av nackdelarna med att skriva blogg dagligen är att man.. jag.. rätt ofta får göra avbön mot tidigare utställda och kaxigt framförda principer. Hur var det nu.. jag är en man av principer, jag väljer nya varje dag.)

Den egenskap som dock aldrig verka vika ner sig är mitt kontrollbehov. Jag vet alltså exakt hur mycket jag drack i fredags och den mängden var inte tillräcklig för att göra mig full, skulle jag själv vilja säga, utan bara trevlig.. are. Jag hade givit ett halvt löfte, om nu sådana finns, att försöka ta mig till Snottys för att lyssna på DJ David men så blev icke fallet. Jag fastnade istället i jobbrelaterat mingel, cheferna kallar det networking, från åtta på kvällen till två på natten (och inte får jag ta ut nån övertid för det trots att jag fattade några riktigt bra beslut där mellan 00.30 och 01.55).

Det har sina sidor att försöka göra sig förstådd med danskar, norrmän och finnar när ruset stiger och bandet spelar högre än bra. Finnar är bara att glömma, engelska susar förbi deras öron som sparvar jagade av en duvhök redan i nyktert tillstånd och i onyktert tillstånd ger dom upp det lilla uns av artighet som genomsnittsfinnen ändå besitter och skiter helt enkelt i att svara på tilltal. Finnen super och verkar vänta på nåt stort, antingen armageddon eller frälsningen. Dansken är tvärtemot finnen ännu mer snacksalig och ännu svårare att förstå på fyllan. Vare sig det är min eller hans fylla. När jag försöker switcha till engelska tror jag att dansken säger att det ska vi väl ändå inte behöva för han fattar vartenda ord jag säger. Man blir expert på att föra en konversation och le på rätt ställen fast man bara uppfattar vart sjunde ord, en spetskompetens jag egentligen inte vill ha. Hur ointressant är inte det på en skala? Och så har vi norrmannen då, som maler på och maler på och låter helschysst och glad hela tiden tack vare den där lusekoftemelodin i språket men sen hamnar bandet mellan två låtar och det blir tyst och jag hör att norrmannen i själva verket står och levererar skarp kritik mot mig. Ständigt leende. Jahadu. Då önskar man liksom att man hängt med i samtalet från början istället för att le och nicka. Jag har tydligen inte skött mitt jobb speciellt bra senaste tiden, och jag håller tydligen med om det själv.

Även om ovan beskrivna alkoholintag inte gjorde mig berusad så dök en annan bieffekt upp på natten, helt oanmäld och brysk som satan. Nej, jag talar inte om killen som skrek över hela dansgolvet att han älskar mig (det var ju iofs rätt sött), jag talar om kramp i vaderna. Det vred till så in i h-e i båda benen samtidigt att jag trodde amputation var nära förestående. Jag försökte väcka kollegan som snarkade i dubbelsängen bredvid mig, kanske kunde han göra en sån där fotbollsmanöver som jag sett på teve, men jag kunde varken röra mig eller säga ett pip. Krampen hade mig i sitt våld, jag var krampvåldtagen, i vaderna.

Vid hemkomsten berättade jag om denna hemska upplevelse för min flickvän som då tittade på mig ”så där” igen och sa ”Jaså, du fick kramp du? Jaja, så jobbigt för dig. Själv har jag ju bara varit vaken HELA NATTEN och ammat och bytt blöjor och tröstat knyttet men tänk inte på MIG inte, nänä..” Som vanligt läste jag in en glimt i hennes ögonvrå så jag svarade lite försiktigt ”Spik i foten eller?” och drog sen min teori om att det nog var vätskebrist som var orsak till krampen och att jag måste tänka på att dricka mer vatten nästa gång. Då sa hon ”Nästa gång?” och sen sa jag ”Ehh.. eller så kanske det är ännu bättre om jag inte dricker alls..” och då sa hon att det inte spelar någon som helst roll hur mycket jag dricker bara jag inte bitchar om det när jag kommer hem och sen sa jag att det lät vettigt och försökte byta ämne men då stack hon iväg och tränade. Men hon var faktiskt inte sur, för det fanns en glimt där i ögonvrån. Jag såg den, och det var nog vätskebrist som orsakade krampen.