You shook me all night long

Nyår, ja jäklar vilken all nighter. Kom inte i säng förrän sju på morgonen och var helt slut. Skumpa? Fylla? Fest? Efterfest? Nej nej nej, det finns annat man kan göra en nyårsnatt förstår du. Som att åka till akuten med sin tio dagar gamla dotter som spyr blod till exempel. Nu var det turligt nog inte så farligt, hon hade tuggat sönder Stinas bröstvårtor så pass hårt att blodet blandade sig med mjölken och kom upp igen, men det kunde ju inte vi veta. Jodå, man blir skärrad en sån gång, inte det minsta kaxig kan jag säga. Tur att jag fortfarande verkar reagera resolut och styr upp grejerna när the going gets tough. Det är inget skryt, jag funkar så. Sen efteråt sjunker jag ihop som en darrande hundvalp och låter rädslan följa med tårarna. Typiskt också för världens tappraste kvinna med norra europas högsta smärttröskel att råka ut för en sån grej. Stina är inte den som klagar i första hand om man säger så och ibland är det inte så jäkla bra. Hon borde klaga mer, jag har sagt det åt henne.

Nåväl, där satt vi på sjukhuset, mitt i nyårsnatten, med Inez som visserligen var jäkligt hungrig men i övrigt vid god vigör. Stina fick pumpa ut mjölk medan jag satt med Inez och sköt the breeze med en luttrad nattsköterska. Varje gång jag har varit i kontakt med sjukvården, jag vill bara säga det, så vill jag pussa dom alla i deras pannor och be alla som snackar skit om svensk sjukvård att dra åt h-e. Den är så jävla bra, och dom är hjältar. Och jag vet att barn prioriteras högt, så ska det ju vara, medan andra målgrupper får gå och vänta på operation i flera år och har fullt på fötterna när dom kritiserar sjukvården, men jag hyllar iaf den delen av apparaten som jag varit i kontakt med. Sjukvården för barn i vårt land är kanon, och vi föräldrar är förstås världens tacksammaste målgrupp men so what.. rör den fan inte. Det säger jag nu.

PS. Inez mår bra, hon har fettat på sig lite nu.