Jag läser Bret Easton Ellis på kvällarna men verkligheten tar upp fighten och slår tillbaka. Verkligheten säger ”Kom till Torsåker mr Ellis så får du se, här göms liket av en 10-årig flicka i skogen efter att hon våldtagits och lemlästats”. Jag attackeras från alla håll, världen är sjuk. Jag brukar kunna slå ifrån mig mycket av nyhetsrapporteringarna men imorse var jag nära att spy när jag läste tidningen. Imorse blev jag ett medborgargarde som släppte alla ideal och lät vreden ta över kontrollen. Där och då, om chansen gavs, hade jag slagit ihjäl fanskapet utan att blinka. Jag har en dotter och du bor bara några mil härifrån din jävel. Jag hade slagit ihjäl dig.
Mina tankar går till familjen.
2 kommentarer:
Ibland är det skönt att inte ha barn, men jag har indirekt barn: jag har syskonbarn. Hon är nio år och han är fem. Och de är så snälla och fina. En gång gick hon bredvid mig på hundpromenaden och jag pratade om någonting mindre roligt och suckade knappt hörbart för mig själv. Då upphäver hon sin lilla stämma, som om hon tänkte högt, och säger: "Det är synd om dig." Det var liksom bara ett konstaterande. Utan åthävor. Medge att man blir rörd. Det var nog lite synd om mig. På riktigt alltså. Om hon sa det måste det stämma. Annars känner man ju alltid: Tyck synd om dig själv, det är ändå ingen annan som gör det.
John Holm-låten kommer över mig: "...och din hand ska bli så främmande i min hand" (Maria, många mil och år från här)
Ia: Att barn betyder, i det här fallet, att jag får en högst känslomässig reaktion på en händelse som jag annars kanske skulle kunna ställa mig en aning mer objektiv till. Jag tror att det är bra när objektiviteten får sig en törn, jag tror det är bra att förstå känslornas makt. Det kanske leder till ökad förståelse för både offer och förövare. John Holm.. det är för lite John Holm.
Skicka en kommentar