Jag sitter på herrarnas toalett, det råkar vara på restaurang J på Gåsholma men kunde vara var som helst, och hör en kille komma in och ställa sig vid pissrännan precis utanför min dörr. Han vet inte att jag sitter där, det ska bli alldeles tydligt att han inte vet det. Efter bara några sekunder släpper han nämligen en brakare som inte är av denna värld och börjar sen gny när strålen träffar rännans plåt. Jag lovar, han gnyr. Kanske svider det, vad vet jag. Mitt sätt att reagera i denna situation är att sitta kvar och inte röja min position. För om jag går ut och möter den gnyende mannens blick så kommer det att bli jobbigt för honom. Så tänker jag. Det är helt sjukt, jag vet det. Ett fullkomligt onödigt ansvarstagande som dessutom hämmar min personliga utveckling.
Ett annat scenario där detta ansvarstagande tar över kontrollen och även drabbar de jag älskar är när jag går och handlar med min flickvän. Om hon står i vägen för någon annan (helt främmande och potentiellt superegoistisk) person som vill fram så drar jag lätt i hennes arm och säger åt henne att flytta på sig. Gång på gång gör jag så, jag tar ansvar för främlingars framkomlighet i affären. Att S står där hon står av en anledning, t ex att hon letar efter den sortens kaffe som vi för tillfället föredrar, det verkar vara av underordnad betydelse för mig. Efter ett tag kan S bli ganska rejält irriterad på mig, med all rätt, men jag kan ändå inte låta bli. Trots blicken jag fick nyss drar jag återigen i hennes arm och säger ”Du måste släppa fram tanten”.
Det här är förstås sjukt dåligt för mitt förhållande, och det är inte heller så att jag får betalt för att hålla gångarna fria på ICA Maxi.
Den här typen av övervakande beteende präglar starkt min person och har så gjort så länge jag kan minnas. Psykologen kan påstå att det bottnar i dålig självkänsla och jag säger inte emot, men i såna fall är självkänsla något som kan appliceras partiellt på en människa. Jag upplever nämligen att jag i andra sammanhang har extremt hög självkänsla, som t ex när jag står och pratar inför andra och får ta all plats och uppmärksamhet själv. Det går också att ringa in beteendet till offentliga rum, så mycket är klart. Om t ex S står i vägen för någon annan familjemedlem hemma i köket så bryr jag mig inte ett skit om det. Då tänker jag precis tvärtom, att den som vill komma fram får väl för fan säga till. Och jag önskar att jag kunde tänka så i offentliga rum också, med tanter som vill fram men bara står där och suckar irriterat som stumma idioter. Det är väl för fan inte mitt problem, kan man tycka, såvida jag inte råkar vara just en sån människa som tar ansvar för det offentliga rummet och allt som pågår där.
Så om du skulle se mig i en trång bar när jag med vaksam blick dirigerar alla gäster så att fria passager upprätthålls får du gärna kliva rakt fram till mig och vänligen men bestämt be mig att för i h-e slappna av. Kan du göra det tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar