Som förälder plågas man understundom av den uppenbara dubbelmoral som följer med rollen som uppfostrare. Det tidigare nämnda exemplet med barnkalaset som slutade i skolnämnden fick mig att tänka, varför envisas vi med att pådyvla våra barn moraliska värderingar som vi själva aldrig lever upp till? Hoppas vi att de ska bli bättre människor än vi själva? Varför denna blindhet för inkonsekvensen i fostrandet av nästa generation? Barnen gör ju ändå som vi gör och inte som vi säger, eller hur var det nu psykologen sa?
I exemplet med barnkalaset skulle man t ex kunna påstå att ordföranden för skolnämnden, han som fann det oacceptabelt för en 8-åring att inte bjuda alla klasskompisar, i såna fall måste bjuda alla sina kollegor till 50-års festen. Om Roffe inte får komma så är det oacceptabelt, även om Roffe är en skitstövel som faktiskt har legat med ordförandens fru. Och om inte Roffe får komma så ska väl inte frugan få komma heller då, fattar du?
Ett enklare och mer jordnära exempel är vårt beteende med respektive utan barn som gångtrafikanter vid rödlysen. Med barn stannar vi och väntar på grönt, utan barn går vi galant mot rött. Ibland kan man se mammor eller pappor som har insett inkonsekvensen i sitt beteende och helt sonika släpar med sig sina barn trots att det är rött, vilket barnen ifråga brukar protestera mot eftersom de har fått lära sig trafikvett på dagis. Om du någon gång får bevittna en sådan scen rekommenderar jag att du tittar väldigt noga, för där får du se vår påhittade och moraliskt upphöjda barntillåtna version av verkligheten kollidera med den riktiga verkligheten i en högst koncentrerad form. Se framför allt in i dessa barns ögon, och minns sedan var du såg misstrons första gnista spraka till liv.
Vad som händer när barnen till slut inser att vi har ljugit för dem vet vi alla, det blir revolt. Och även om revolten i sig är nödvändig, varje generation måste göra upp med den förra annars kommer vi liksom inte framåt, så kunde möjligen våra barns tonårsrevolter bli en smula mer konstruktiva om vi slutade ljuga för dem. Om vi inte ständigt fastnade i personlig kritik, vilket lögnen ofelbart leder till, så kunde kanske våra barn fokusera all sin kraft på att förändra den här världen till det bättre, på riktigt alltså. Men vi håller dem på mattan, både när de är för små för att veta bättre och när de växer upp och börjar ifrågasätta oss. Och jag kan tycka, medskyldig som jag är, att någon fan borde ta tag i det här.
2 kommentarer:
Du har alltså studerat mig vid övergångsställen? Jag gör precis så, med undantaget att om det är barn i närheten så väntar jag på grönt även då jag inte har dotra med mig..
Jerk: Jag har ju själv barn, och genom sig själv känner man andra.
Skicka en kommentar