På lördag åker vi till Montenegro men jag har ingen som helst resfeber. Jag brukar iofs inte ha det, men den här gången är det mer lojt än vanligt. Visserligen har jag haft rätt mycket på jobbet sista tiden, och där hemma har vi styrt upp namnfest, diverse måleriarbeten samt ägnat oss åt den löpande driften av ett hushåll på 250 kvm och fyra barn. Det tar ju sin tid och kraft, men hallå.. vakna för fan. Vi åker ju på lördag! Vad kul det ska bli!
Om sanningen ska fram är jag inte en big fan av att bygga upp förväntningar inför resor. Det är inte roligt att packa och planera, men ändå måste jag vara där och peta i allting eftersom jag är kontrollfreak. Och jag blir lätt sur inför resor, för det blir någon slags press i luften. Nu ska vi ju ha roligt, men tänk om det inte blir roligt då? Ja du hör ju att mitt problem, här som i allt övrigt, är att jag sällan lever i nuet. Eller min oförmåga att ”välkomna ögonblicket” som Eckhart Trolle så kärnfullt (och av mig bespottat) har uttryckt saken.
Nu börjar det tokregna också.
Min allt annat än fotbollsintresserade sambo har för övrigt lovat att hjälpa en kompis med festförberedelser ikväll, vilket betyder att jag får se Sverige – Grekland i sällskap av lilla I och lille O. Det kommer att bli en balansgång mellan två passioner: familjen och fotbollen. Sicken djävulskt uttänkt plan. Jag kommer att dricka EN öl framför teven och lilla I kommer att försöka ta den ifrån mig. Hela tiden kommer hon att slita i den, tills den är tom och hon får leka med flaskan. Jodå, hon får leka med tomflaskan. Ikväll får hon det.
Heja Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar