Snutfrossa balkan style

Efter en dryg timmes bilkörning längs en vindlande kostig till väg som lika gärna kunde leda till sommarstugan i Jämtland kommer vi fram till gränskontrollen som i stort sett består av ett plåttak och en kur. Mitt i vägen står en uniformerad hårding med pilotglasögon och sträcker upp handen i det universella stopptecknet och min snutfrossa sätter igång fjärilarna i magen. Redan här börjar jag ångra att jag gick med på idén att ”ta hyrbilen en sväng ner till Albanien”, och det blir inte bättre av att gränspolisen är två meter lång och lika bred som motorhuven. Efter att ha granskat våra pass en stund vinkar han iväg oss och jag hinner precis tänka att det där var ju inte så farligt innan nästa kontroll dyker upp. Naturligtvis finns där en andra kontrollstation, hur skulle de annars kunna skrämma dumma turister? Dammiga bilar står i kö och förvirrade turister försöker få något vettigt ur bistra kontrollanter medan luttrade locals ser på. Jag förstår att vi kommer att bli kvar här ett tag, så jag vevar ner alla rutor och stänger av motorn.

Syrsorna sjunger sin vanliga enerverande sång och hettan i bilen börjar bli olidlig. När som helst kommer något av barnen i baksätet att vakna och då lär det bli ljud i skällan, men det får S ta hand om. Jag har fullt upp med min snutfrossa. Efter några minuter som känns som en evighet pekar en kontrollant på mig och säger ”papers, passports, you go there”. Jag går till den anvisade kuren till vänster om vägen, och hamnar där i kö med en fransman som ser väldigt trött ut och en italienare som grälar hårt med mannen i kuren. Italienaren försöker komma ut ur Albanien med en bil som troligen innehåller varor han inte kan deklarera för. Efter en stund lugnar männen ner sig och jag ser tillfället som perfekt för en diskussion om fotboll. ”Do you like football?” frågar jag fransmannen. Han viftar så där franskt med handen och jag ser att italienaren ler bakom sina solglasögon. Två dagar innan detta märkliga möte vid gränsen mellan Montenegro och Albanien har Italien slagit ut Frankrike ur EM, men här där vi står nu verkar det vara italienaren som ligger mest pyrt till. Men han ler, för vad som än händer så är Italien vidare till kvartsfinal. Fransmannen, som verkar vara den trevligare av de två, frågar varifrån jag kommer. När jag säger ”Sweden” lägger han handen på min axel, som för att säga att vi nu är bröder i nederlag. Tillsammans ser vi förvånat på när italienaren helt oblygt räcker över en stor sedel till tulltjänstemannen, som till vår ännu större förvåning tar emot sedeln och viftar iväg killen. Jag ångrar fortfarande att vi gav oss iväg på den här resan, men jag inser också att just den här stunden är en sådan som jag kommer att minnas i resten av mitt liv.

Efter cirka tjugo minuter blir jag hänvisad till kuren till höger om vägen, där en polis sitter innanför en liten lucka och kör pekfingervalsen på att tangentbord. Framför mig i kön står en grupp turister som jag tror är från Tyskland och ett par locals som försöker tränga sig före. Det måste vara ett helvete att passera den här gränskontrollen varje dag. I bilen tjugotalet meter bort hör jag att lilla I har vaknat och hon är mycket riktigt missnöjd med situationen. Hennes skrik ljuder över nejden och för en sekund tystnar syrsorna men polisen bakom luckan röjer inte en min. Efter ytterligare en kvarts väntan i den olidliga hettan får jag äntligen tillbaka våra pass och vi är fria att åka. Jag vinkar adjö åt fransmannen som troligen säger ”bon voyage” men jag är inte säker för jag mer eller mindre kastar mig in i bilen för att få igång luftkonditioneringen så fort som möjligt. Nästan en timmes exponering av min snutfrossa, vilket säkert kan leda till storverk i framtiden, har lett oss in i Europas fattigaste land och bara knappt två timmar senare passerar vi samma gränskontroll igen. Jag ska berätta historien om Albanien men det får bli en annan gång. Det här var historien om fransmannen, italienaren, den stora sedeln och jag. Och hettan. Och syrsorna. Vid gränsen som Gud glömt.