Fredagslåten

1982 åkte min storasyrra till London för att jobba som au Pair. Tjejer gjorde ju så på den tiden. När hon hade varit där några månader åkte vi dit och hälsade på henne, och ganska snabbt förstod vi att London hade förändrat min syster. Borta var den hemvävda duktiga flickan som hjälpte mig med läxorna och dejtade trevliga killar, istället stod där en hårdsminkad ung kvinna med en frisyr som vi aldrig hade sett maken till.

London var världens coolaste stad i början av 80-talet, hela New Romantics-vågen hade tagit oss med storm och folket på gatorna såg alla ut som popstjärnor i mina ögon. Syrrans värdfamilj bodde i Tottenham, ett ganska välbärgat område. Modern i familjen var ensamstående med två barn och jobbade som nyhetsuppläsare på BBC. Dottern i familjen var något yngre än jag, vi hade "pennfajtats" ett tag eftersom syrran tyckte det var bra för mig att slipa på engelskan (jag gick i sexan) men jag tyckte egentligen att hon var för barnslig för att ägna någon uppmärksamhet. Sonen var i äldre tonåren om jag minns rätt och satt mest inne på sitt rum och rökte på, mamman var aldrig hemma.

Det hela var oerhört märkligt och förförande på samma gång för en 12-åring, och jag förstod väldigt väl att syrran köpte detta med hull och hår för jag ville själv stanna i detta romantiska töcken för evigt. På lediga stunder tog syrran med mig på stan och vi gick till Virgin Megastore där det fanns skivor från golv till tak på tre våningar. Jag köpte Duran Duran till mig själv och Classix Nouveaux till brorsan som hade stannat hemma av någon anledning som jag inte minns.

Det var med stor sorg och saknad som jag lämnade London när den magiska veckan var slut. Där hemma lyssnade jag på skivorna med hörlurarna på och drömde mig tillbaka till den där världen som var så långt ifrån ett vintrigt Gävle som man kunde komma och jag letade upp allt engelskt som jag kunde hitta på radio, tv och på bibblan. Jag var troligen Gävles mest entusiastiska anglofil i min åldersgrupp.

När syrran till slut kom hem var det som jag fick återuppleva en liten skärva av magin. Hon hade med sig presenter och hälsningar från familjen i Tottenham, samt en engelsk pojkvän som såg ut som Draculas okände son där han svepte fram genom vårt vinterlandskap med blek hy och svart överrock. Han rökte hela tiden och vägrade bära mössa, jag visade upp honom för polarna och alla tyckte han var ascool. Senare skulle det visa sig att han ganska svår på spriten och lånade pengar av mina föräldrar som de aldrig fick tillbaka, men det var jag förstås lyckligt omedveten om då.

En av de skivor som syrran tog med sig från London och som "liksom inte gick att få tag på i Sverige" (vilket förmodligen inte var sant men det skänkte lite ytterligare lyster åt alstret ifråga) var just den här singeln "Party fears two" med the Associates. Jag lyssnade på den otroligt ofta ett tag efter att hon kommit hem och fastnade alltid redan i första raden: "I had a shower and danced for my brother Ralph". Det var åtminstone så jag trodde att de sjöng, och det var så underbart knasigt att jag aldrig ville ta reda på om det var sant eller inte. Det vill jag fortfarande inte, det skulle helt enkelt förstöra magin.