Ey mr Fatih Fatih yu a murdah

Att se Tyskland spela fotboll är som att se Malmö IF spela hockey, man håller alltid på motståndarna. Och varför man överhuvudtaget vill se Malmö IF spela hockey är kanske svårt att förstå, men det kan vara en sån där bakissöndag i november när TV4 sport sänder hockeyallsvenskan och du sitter där och håller på Växjö. Igår var det förstås extra viktigt att hålla på Turkiet, för om tyskarna fortsätter att gå till final i stora mästerskap i den takt de nu drivit upp så ser man skräckbilderna av tredje riket väldigt tydligt för sitt inre. Tyskar ska hållas kort, tyskar ska alltid förlora. Historien har visat att så måste ske.

Så igår glömde vi för en stund alla politiska fångar, ja vi glömde faktiskt Turkiets hela fantastiskt blodiga historia, och blev halvturkar i två gånger fyrtiofem minuter. Och även med skapligt objektiva glasögon på sig är det lätt att se varför, eftersom de röda krigarna spelar en sån där fotboll som man blir glad av. De vita lejonens uppblåsta bröst och stela löpstil (så har tyska fotbollsspelare sprungit i alla tider och kan någon förklara varför?) väcker bara irritation men de små turkarna är smidiga och dansar fram, även med ett reservlag på planen. Och det var väl klart som fan att de skulle falla på eget grepp, mål på övertid, nu när de för en gångs skull tog ledningen och faktiskt dominerade en match. Någon hade glömt tala om för dem att de inte ska spela på det sättet, men reserverna var måhända en smula övertända när de väl fick chansen. Sånt får man förstå.

Man får också förstå att det inte är en slump att Tyskland vinner, även när de spelar som krattor. En effektiv maskin bryr sig nämligen inte om att spela snyggt eller charmigt, den bryr sig bara om att vinna. Och rättvisa, i den meningen att det lag som spelat den bästa fotbollen ska få vinna, kan bara uppnås om vi gör om fotboll till en bedömningssport. Till dess får vi ändå glädjas åt att den offensiva fotbollen har återerövrat herraväldet i Europa, för det måste man ändå konstatera när lag som Turkiet, Spanien och Ryssland tar sig till semi. Och jämfört med Grekland så spelar ju faktiskt tyskarna rena sambafotbollen så vi ska kanske inte gräma oss allt för mycket över deras framgångar ändå. Låt vara att min tyske vän Alexander kommer att vara ännu mer odräglig än vanligt hela sommaren men min plan där är helt enkelt att inte prata med karln.

Ikväll då, så tror jag faktiskt på Ryssland. Även om det kanske låter märkligt så tror jag att Spanien är nöjda med att ha ruskat av sig Italien-spöket och har haft svårast att ladda om. Torres har inte kommit loss, Villa har toppat formen för tidigt och både Xavi och Iniesta har varit osynliga. Den enda mittfältare som har visat något dugligt framåt är Silva, och det räcker inte mot ryssarnas totalfotboll. Dessutom har ryssarna revansch att kräva från gruppspelet, och tänk på att spanjorerna ännu inte har mött Arsjavin. Det avgör saken. 2-1 till Ryssland. (Och jodå, ikväll glömmer vi även Rysslands hela fantastiskt blodiga historia och blir halvryssar i två gånger fyrtiofem minuter.)