Det börjar snurra lite väl snabbt nu, vilket väl egentligen bara kan vara på sin plats så här dagarna innan semesterveckan. Det blir nästan roligast då, maximal utdelning liksom, när man kör hårt ända in i det sista och sen packar sin lilla väska och checkar in på Arlanda. Flygplatser, jag älskar flygplatser. Ingen lokal andas så mycket möjlighet och livslust. Men där är vi inte ännu, först ska några stopp till klaras av. Igår var det fest i sthlm, tokstressig dag med massor av möten och sen pang iväg på en båt med öl i handen. Gåsholma, fint ska det vara. Idag styr kosan tillbaka till Gävle och ännu en sommarfest, de står som spön i backen. Någonstans mitt i denna sköna turbulens har sönerna gått på sommarlov och jag svarar lite stressat på ett SMS från sonen A något om att det måste vara härligt. Där känner jag mig otillräckligt just nu, men jag har lärt mig att låta såna känslor passera på gamla dar.
Något om fotbollen, glatt överraskad är jag. Grekland var kassa och Sverige var bättre än på länge. Zlatan gör mål, vilket förstås var det bästa som kunde hända. Killen har underpresterat i landslaget i två år, och kanske måste man bygga hela laget runt en sån kille om det ska kunna nå magiska höjder men det är inte direkt den svenska modellen, om man säger så. Samtidigt förundras jag över Ljungberg, jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad som gör honom så bra. Han har aldrig lyckats ta sig förbi en back med boll, han är otroligt usel i straffområdet, saknar helt huvudspelet och några inlägg av klass har jag heller aldrig sett den mannen leverera. Så vad är hans styrka? Att fixa frisparkar. Att böka fram bollen ur krångliga situationer. Att aldrig ge upp. Ironin är att denne lille posör är vår främste kampspelare. Trots sin litenhet och trots sin pretty boy-image. Han är motorn, och det är helt rätt att han bär kaptensbindeln. En sån som aldrig ger upp ska vi ha som ledare, en sån väcker respekt hos medspelare och motståndare.
Då så, vi säger så.
3 kommentarer:
Om han bara kom ut ur garderoben skulle han även bli kung för alla homosexuella elitidrottare som inte vågar
Jag älskar också atmosfären på flygplatser. Därför ställer jag mer än gärna upp när vänner ber om skjuts till och från desamma. Även om Landvetter är en liten flugskit i sammnhanget funkar det ändå. Att bara ta en fika i väntan på de resrusiga vännerna och suga i sig alla känslor, glädje och sorg inför avsked i skarp kontrast, är grymt tycker jag.
Måste konstatera att vi sa asmma sak om Ljungberg. Att han alltid är skadad är inte svårt att förstå när man ser hans kompromisslösa satsningar mellan grekiska jättar. Underbart att se helt enkelt. Håller tummarna på lördag!
Om han är gay eller inte tycker jag är helt oväsentligt btw.
Anonym: Jag känner inte till Ljungbergs sexuella läggning, men om så skulle vara fallet har du säkert rätt.
Johnny: Landvetter, där har jag landat några gånger senaste månaderna. Alla avsked och återseenden är häftiga, man kan sitta länge och bara betrakta dessa känsloyttringar som vi nästan bara vågar visa på flygplatser.
Skicka en kommentar