Sonen säger som det är

Jag och sonen E sitter framför teven och väntar på semifinalen mellan Ryssland och Spanien. Det är reklam på fyran så zappningen är igång och vi hamnar, som så ofta förr, hos dr Phil. Vi landar i en sedvanlig amerikansk smet med gräl mellan expartners när doktorn själv tar till orda och säger följande rakt in i kameran.

”You people who are getting a divorce need to start think about life after the divorce. You know, in a divorce it’s always the children who are picking up the tab”

Utan att ens reflektera över att jag sitter där med min son som är skilsmässobarn tar jag liksom till mig doktorns ord som en sanning, självklart är det så. Men då kliver sonen in i matchen, och blåser mig ur soffan med följande kommentar.

”Äh.. det är fel. Den gubben vet inte vad han snackar om”

Kan du ens börja förstå hur fantastiskt det kändes när han sa så? Han har precis talat om att han inte har några problem med att vara skilsmässobarn i vår familj. Han har precis talat om att jag har gjort ett bra jobb alla dessa år. Lite försynt, rädd att förstöra magin, frågar jag ”Du håller alltså inte med om det?” varpå han tittar på mig med en blick som bara en tonåring kan äga. Den blicken som frågar om man är fullkomligt pantad i skallen, följt av en suck som bekräftar att man är det. Sen säger han ”Nej, det fattar du väl själv” och jag ler som bara den stoltaste av fäder kan le. Jag har gjort ett förbannat bra jobb, han säger att det är så och då är det så för hans ord betyder allt.