tisdag, januari 10, 2012

Catching up

Börjat blogga igen? Ja, vi får väl se vad det blir. Om jag minns rätt så dog den här bloggen en naturlig död för drygt 1,5 år sedan och det har jag inte ångrat en sekund sedan dess. Så varför börja igen? Jag vet inte, något litet gnagande där inne kanske, något som behöver en liten ventil för att andas. Det här är i alla fall ungefär vad som har hänt sedan sist.

Barn? Ja, fler än någonsin. Sju till antalet nu, senaste bedriften heter Isak och föddes 30 oktober. The more the merrier, jag älskar min stora familj så pass mycket att jag får svindel när jag tänker på det. Shit.. nu när jag tänker efter så har jag fått TVÅ barn sedan sist, Nisse föddes ju september 2010. Ja där ser man.

Hälsan? Jo tack, det knallar och går. Åt en dålig entrecote i höstas och mådde skit ett par veckor, men nu är det prima liv. Tog också mod till mig och gick till tandläkaren efter många herrans år av fobiskt undanglidande. Var tvungen till slut, hade ont, trodde att varenda tand skulle ryka men det blev bara en visdomstand som fick stryka på foten. Perfekt. När jag sa till tandläkaren att jag faktiskt hade sparat en jäkla massa kosing på att inte undersöka mig sedan mobiltelefonens barndom blev hon däremot lite sur. Nu har jag lovat att gå varje år. Slutat snusa har jag också som sagt, samt dragit ner på kaffet och sprit blir det liksom inte mycket av ändå så man är ju fan hälsan själv.

Resor? Ehh.. ja låt se nu, vi var till Slovenien i våras, det kan jag starkt rekommendera. Fantastiskt trevligt land som har allt ifrån alper till riviera och en charmig huvudstad där vi bodde (Ljubljana). Annars har det varit rätt lugnt på den fronten, vi har väl börjat inse att det inte är helt lätt att dra iväg med så många ungar. Till och med vi har insett det till slut.

Skrivande? Inte ett skit. Har knappt ens läst böcker. Har istället snöat in på gamla bilar och gitarrer, någon intellektuell har jag ju aldrig varit.

Musikupplevelser? Här blir det lite pinsamt.. kommer inte ut så ofta nu för tiden, vilket enbart är mitt eget fel. såg Ryan Adams på Cirkus i somras, råkade stöta ihop med Matt. Han var glad och trevlig som vanligt, han skrek något åt mig just precis innan han hoppade in i en taxi och jag har inte sett honom sedan dess. Konserten var bra, Ryan var mysig, men ljudet var på tok för lågt för oss som satt längst bak. Framför mig satt en kille i hatt som mellan varje låt ropade ”Answering bell!” Det var inte heller så roligt. Såg en otroligt charmig liten kombo som heter Trummor & Orgel på ett hak i hemstaden i höstas, samt ett inte alls lika charmigt Electric Boys på stans sunkigaste nattklubb. Conny Bloom är alltid Conny Bloom, men att trängas med kåta tanter i 40-års åldern och dessutom vara nykter hade jag kunnat klara mig utan. Har aldrig blivit erbjuden så mycket gratis sprit i hela mitt liv. Så går det när man försöker vara nykter, folk kan liksom inte ta det. Såg också kompisarna i Extra Allt spela strax före jul, kanske Sveriges bästa coverband.

Jobb? Ja, mellan föräldraledigheterna.

Fan, det är svårt att summera 1,5 år. Men jag är väl i stort sett samma människa, svär så in i h-e fortfarande och behöver grooming men är kanske (förhoppningsvis) lite mer ödmjuk och.. ehh.. äldre.

2 kommentarer:

Matt sa...

Det låter som du lever ett skönt liv med din stora familj. Det är imponerade hur du klarar hålla ihop allt. 7 ungar, gitarrer, arbete med mera. Men det är klart du har ju hjälp av din fantastiska fru.
Jag tycker det är jättekul att du börjat skriva igen. Visste att det bara var en tidsfråga innan det började klia i dina fingrar.
Själv så bloggar jag inte så mycket nuförtiden. Hur många inlägg kan man skriva om att man vill ha sex liksom?
Men ibland faller andan på. Oftast när jag sitter på ett hotellrum nyss hemkommen från en barrunda i en stad någonstans i världen.
Vi ses snart på en bekväm barstol.

Matte sa...

Matt: Jag gillar dina resereportage och förundras samtidigt över hur mycket semester du måste ha?

Jag har gått från att vara en lat gnällspik till en livsbejakande turbomaskin till gnällspik, och jag har min fru att tacka för allt. Hon har gjort mig till en bättre människa, inget att hymla om, och det är den största kärleken av dem alla. Vårt lagarbete gör oss osårbara.

Fortrsätt skriva Matt, även om det blir glest mellan raderna. Så lär det bli för mig också, funkar det så funkar det.

Vi ses!