Hårdrockens historia

Här är ännu en stark anledning till varför jag fortfarande gillar och avser värna om SVT (betala licensen): dokumentärserien Hårdrockens historia (”Metal Evolution”) som går på tisdagkvällar. För ett gammalt hårdrocksfan som jag är förstås varje avsnitt en självklar högtidsstund, men jag påstår att det borde kunna vara det även för oinvigda eftersom den är mycket välgjord.

Det är den kanadensiske antropologen, dokumentärfilmaren, basisten och evigt svurne Metal-vännen Sam Dunn som ligger bakom serien. Dunn debuterade som dokumentärfilmare med ”A headbanger’s journey” 2005, vilket också var ett försök att kartlägga Heavy Metal men troligen med en någon lägre ambitionsnivå än vad som visas upp i denna serie. Han har också gjort en dokumentär om Iron Maiden (”Iron Maiden: flight 666”) samt Rush (”Rush: Beyond the lighted stage”). Jag har inte sett dessa filmer men har fått så pass mycket mersmak av ”Metal Evolution” att jag ämnar söka upp dessa alster per omgående.

I första avsnittet tar Dunn med oss tillbaka till ursprunget, och föga förvånande hamnar vi i Memphis, tidigt 50-tal. Världens första inspelning av en distad gitarr sägs ha ägt rum i legendariska Sun Studios och historien bakom denna fantastiska upptäckt visar sig, som så ofta, vara en ren slump. Ett band ska in i studion för att spela in en låt (Rocket 88, skriven av Ike Turner), gitarristen Willie Kizart råkar tappa sin förstärkare från taket på sin bil och den går förstås sönder. Vad göra? Vi testar ändå, säger ljudteknikern Sam Phillips, och ut kommer det som vi idag betraktar som distat gitarrljud. Via the Kinks ”You really got me” spelad på egenhändigt sönderskuren förstärkare, tas vi sedan vidare in i Jimi Hendrix underbara värld av förstärkar-feedback och det hela är i oemotståndlig rullning.

I gårdagens tredje avsnitt hamnade vi i England i början av 70-talet och där skulle jag kunna stanna för evigt. The Big Three, dvs Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath, kom alla fram ungefär samtidigt och pekades ut som den heliga bryggan mellan blues (eller R&B som engelsmännen kallade det) och det som sedermera skulle komma att kallas Heavy Metal.

Jag älskar den här delen av hårdrockshistorien, det känns som att det var där som egentligen allting hamnade på plats under några gyllene år. Där fanns Black Sabbath som skapade ett unikt sound med jazziga influenser blandade med Tony Iommis blytunga riff som kom direkt från verkstadsgolven i Birmingham samt Ozzy’s dödsbringande sång som verkade komma direkt ifrån ett synnerligen ångestladdat pojkrum. Led Zeppelin å sin sida spelade egentligen allt ifrån folkmusik till hårdaste, svängigaste hårdrocken och banade väg för den mer experimentella och influensrika delen av hårdrocken. Bandets betydelse för populärmusikens utveckling har ovanligt nog uppmärksammats långt utanför hårdrockens fanskara, och det kan nog helt enkelt tillskrivas deras musikaliska bredd. De var inte bara hårdrock och blev därför lite mer rumsrena. Själva vill de överhuvudtaget inte förknippas med Heavy Metal, vilket alla som någon gång har hört ”Whole lotta love” eller ”Immigrant song” förstår är ett märkligt fall av självförnekelse.

Men mina personliga favoriter från denna epok är ändå Deep Purple. Av dessa tre nämnda var Deep Purple det band som tydligast behöll blues-unfluensera i sin musik, åtminstone på de två första plattorna med Mark II-uppsättningen (Ian Gillan på sång och Roger Glover på bas), och deras tunga sväng gick rakt in i min benstruktur. Sen hade man ett galet och grinigt geni på gitarr i Ritchie Blackmore, en man som får Horace Engdahl att framstå som glättig och mediakåt. Och det må så vara att både Sabbath och Zeppelin är creddigare att gilla idag men mina tidiga lyckorus förknippade med Purple går inte att tvätta bort, hur vuxen jag än blir. När jag till exempel hör den helt vansinniga versionen av ”Lazy” från liveplattan ”Made in Japan” så stannar mitt liv upp, och det gör det väldigt sällan nu för tiden kan jag säga. Ingen kan få mig att fullkomligt ignorera mina barn som Ritchie Blackmore.

Och tänk efter nu, vilken annan TV-kanal hade köpt in denna serie på elva 45-minuters avsnitt som avhandlar en av de allra största men ändå i media sorgligt försummade musikgenrerna? Ingen, det är svaret. Eller ja, möjligen Access TV, om de hade råd, men resten av kanalerna på min digitalbox ger jag inte ett rött öre för. Så hårdrockare eller ej, nästa avsnitt går tisdagen 24 januari och jag är säker på att du kan spendera 45 minuter på sämre förströelser. Jag kan rekommendera att ta en öl till, gärna en mörk lager typ Sigtuna dunkel, det förhöjer upplevelsen ännu ett snäpp.

Några personliga favoriter från the Big Three
Black Sabbath: Paranoid, War pigs, Evil woman
Led Zeppelin: Out on the tiles, Black dog, Since I’ve been loving you, Misty mountain hop
Deep Purple: Speed king, Lazy, Strange kind of woman, Highway star