För några dagar sedan var alla experter, även de inom partiet, eniga om två saker: Näste partiordförande måste väljas i en öppen och demokratisk process och den som väljs måste ha en stark ställning i partiet för att kunna ena falangerna. Helst, hörde jag många säga, ska personen ifråga sitta i Riksdagen också, för annars blir det svårare att föra partiets talan i detta forum.
Idag tror vi oss veta att VU imorgon kommer att utse en person som inte uppfyller något av dessa kriterier, och detta genom en sluten och högst odemokratisk process. Sådärja. Ska vi gissa på att Stefan Löfven inte var förstavalet? Kanske inte andravalet heller?
Personligen var jag aldrig så begeistrad över den så kallade öppna process som efterfrågades, vilket jag skrev i ett tidigare inlägg. Den metod med vilken både Centerpartiet och Vänsterpartiet har utsett sina partiledare är bara öppen de sista fem metrarna in till mål. Det stora beslutet, dvs att välja vilka 3-4 personer som ska få kandidera, är ju redan fattat av något centralpolitiskt organ. Lite spel för gallerierna om du frågar mig. Att det finns ett visst värde i detta tillvägagångssätt kan jag inte förneka, i sossarnas fall skulle det om inte annat visa ännu tydligare hur illa ställt det är med återväxten, men det hela har överdrivits en aning.
Dessutom inser vi nog alla att sossarna inte hade tid för sånt i det här läget, speciellt inte med tanke på hur extremt tydlig reserven Carin Jämtin har varit i sin motvilja att ställa sig upp och ta en fajt för laget i detta prekära läge. Hon har för mig de senaste dagarna personifierat sossarnas kris väldigt tydligt: hon är en del av problemet men vägrar att bli en del av lösningen. Att ingen av de ledande gestalterna inom partiet är beredd att ta på sig ansvaret som partiledare bekräftar bara mina misstankar: ni tror inte ens själva på partiet, så varför skulle vi? Snacka om att skicka fel signaler.
Stefan Löfven då, han har visserligen ”rätt” arbetarbakgrund och en tyngd inom näringspolitik och arbetsrätt efter alla år som ordförande i IF Metall. Jag gillar honom, tro inget annat, de gånger jag sett honom i teve har han alltid givit ett redigt och stabilt intryck och han kan säkert tvåla dit Reinfeldt inom sitt specialområde. Men han är väldigt smal ämnesmässigt, har ingen konkret erfarenhet av att vara politiker och sitter inte i riksdagen.
I total panik riktar partiet än en gång sina smått religiösa anleten mot himlen och letar den här gången efter svetsar-Jesus, den där alldeles äkta arbetarpojken som ska rädda hela skiten, och jag är skeptisk. Kan han ena partiet och leda arbetet med att forma en ny socialdemokratisk politik som på allvar utmanar borgarnas förklädda Thatcherism? Inte en jävla aning. Måtte karln ha ordning på bidragen åtminstone. Personligen skiter jag fullkomligt i om han kommer från de djupa gruvorna i Kiruna eller de välansade gräsmattorna i Danderyd, men uppenbarligen finns det fortfarande många inom partiet som anser att rätt skit under naglarna kan väga upp den totala bristen på politisk erfarenhet.
Mitt konkreta förslag är följande: sparka ut hela betong-generationen från partiet och släpp upp juniorlaget från SSU. Låt dem göra några hundår i a-laget, den här krisen kommer man ändå inte att reda ut innan nästa val så det är lika bra att bygga om skiten från grunden med en ny generation politiker som långsamt och metodiskt får re-claima the working class vote, som de själva kanske skulle kunna uttrycka saken. Men som vanligt är det ju ingen som frågar mig.. suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar