onsdag, januari 25, 2012

Kuk i rutan



Jag måste erkänna att jag inte var beredd. Öppningsscenen var till synes ordinär: pojke hånglar med flicka, de börjar klä av sig, men där alla andra filmer som gör anspråk på att vara seriösa och har en åldersgräns på 11 år på sin höjd visar flickans huvud försvinna ner mellan pojkens ben för att sedan klippa till pojkens svårtolkade ansiktsuttryck (det ska väl föreställa njutning) får vi här se lite mer detaljer än man är van vid. Flicka med dase i hand dinglande framför ansiktet, fullt synlig, till ackompanjemang av krystad dialog.

I efterhand, ja faktiskt nu när jag googlade runt för att få mer information, har jag förstått att det var en attrapp, vilket gjorde mig besviken. Inte för att jag prompt måste se Bills kuk men om man nu ville sätta an en autentisk frigjord 70-talston i filmen så känns plastmanicken som ett antiklimax. Sen är det ju också något av en familjetradition för en Skarsgård att vifta med sin "Stellan" i filmer så man kan kanske tänka sig att pappa håller med mig. "Va faen grabben, klart du ska visa kuken!"

Hursomhelst, Himlen är oskyldigt blå var det alltså jag såg på DVD igår kväll, och det är något så ovanligt som en riktigt bra svensk film. Temat är visserligen ganska uttjatat - pojke från trasslig familj blir man över "en het sommar" - och valet av Sandhamnsligan som "based on a true story" för att skänka filmen autencitet känns en aning utstuderat, men allt detta överskuggas av bra skådespeleri och en omsorgsfullt frammejslad miljö. Ett tag där i början gör man det nästan för bra, som att rekvisitan spelar huvudrollen. I sin iver att förflytta tittaren tillbaka till 1975 har Hannes Holm placerat ut varenda liten ölburk, chipspåse och snäckformad tallrik med minutiös precision men precis innan det blir för mycket tar Bill Skarsgård över huvudrollen och allt faller på plats.

Att få återse mitt kära Sandhamn påverkar kanske min bedömning, jag har haft mycket roligt där i mina dagar, men jag tycker ändå att Skarsgård och framför allt Peter Dalle är den stora behållningen. Rollen som varm skitstövel till gangster är som klippt och skuren för Dalle, som enligt min mening är en av Sveriges mest underskattade skådisar.

Först tänker jag som Fredrik Strage gjorde på 90-talet, "Bra för att vara svensk". Men det är nog inte sant, tänker jag sen, mitt omdöme har nog skadats av för många svenska skitrullar de senaste tio åren så när jag lyckas frigöra mina tankar från dessa bittra bojor erkänner jag gladeligen att den här filmen helt enkelt är "Bra". Om du har missat den, se den. Och betänk, om Krigsman hade rätt det vill säga, att på den smala grusvägen som leder bort till sandstranden Trouville har en gång en tvättäkta galning provkört sin dragracingbil. Det finns många historier, många involverar denne Krigsman, de flesta är preskriberade.

2 kommentarer:

David Ärlemalm sa...

Okej film, men håller mig till att den är det för att vara svensk. Några lysande skådisprestationer bjöd den dock och framför allt blev jag åter kär i Amanda Ooms.

Matte sa...

David: Efter att ganska nyligen ha sett I rymden finns inga känslor är jag beredd att hylla reklam för toapapper. Det var en typiskt dåligt gjord svensk film med taffligt skådespeleri, men hyllad till skyarna av någon outgrundlig anledning. Jag håller fast vid hyllningen till "Himlen..", den ingav hopp.