En grå höstdag 1994 promenerade jag till en skola för att lägga min röst i EU-folkomröstningen. Jag kände mig myndig och klarsynt, och stämningen var i det närmaste högtidlig. Vi skulle skriva historia, vi som bestämt oss för att ta emot det positiva budskapet om fredens bevarande i Europa.
För det var där det hela började, det här med EU, som ett fredsprojekt. Det lät ju så bra, en Europeisk gemenskap istället för tredje världskriget. Speciellt mot bakgrund av det då pågående Balkan-kriget, jag tror det påverkade Ja-sidan mer än något annat. Åtminstone minns jag det så. Carl Bildt talade om för oss att enda sättet att undvika dessa hemska krig i framtiden är att gå med i EU, så vi gick med.
Och det var väl fint ett tag, det får man ändå medge. Visserligen fick vi kämpa lite för att behålla våra nationalsymboler snuset och Systembolaget, men det eldade bara på våra nationalistiska känslor ytterligare. Visst, ni kan få oss till mycket men snuset och Systemet rör ni fan inte! Så där satt vi svenskar, ganska nöjda med tillvaron som ett lilleputtland i stora, mäktiga EU.
Visst gnölades det en del om överstatlighet och kostsam byråkrati, men det var väl egentligen inte förrän EMU kom in bilden som vi simpla EU-medborgare började ana oråd. Gemensam valuta? Va.. vänta här nu ett tag. Hur fan funkar det? Näe.. vi röstar nej. Fan tro’t men om EMU-omröstningen hade hållts ett par år efter EU-omröstningen hade vi nog röstat ja, men 2003 hade vi hunnit bli skeptiska.
Nu sitter vi här år 2012 och blickar ut över EU-förödelsen. Fredsprojekt? Nja.. visserligen har vi inte haft något krig i Europa efter Balkan men att säga att det råder lugn och ro på vår kära kontinent är väl att ta i. Fascismen frodas, nu senast i Ungern. Öst mot väst är fortfarande en realitet även om den fysiska järnridån är borta. Euron? Vi svenskar drog en lättnadens suck när Grekland, Italien och de andra började sladda. Vilken jävla tur att vi inte är med! Vad säger det om konceptet gemensam valuta?
Här kommer en riktig lekmans analys: jag tror man skulle ha nöjt sig med det där fredsprojektet, inte börjat kladda allt för mycket med gemensamma valutor, regelverk och överstatliga instanser. Vi ska samarbeta för fred, men den lynchstämning som piskats upp av grekernas påstådda lättja är väl egentligen allt annat än fredlig?
När jag tänker tillbaka på den där höstdagen 1994 och tänker på de förhoppningar jag hyste, hoppet som lyste i mitt hjärta, Europa du nya sköna värld, så kan jag inte annat än sitta här och tänka.. vad fan hände egentligen? Var det bara en utopi? Var jag naiv som trodde att vi skulle möta en ljus framtid tillsammans, öst tillsammans med väst, aldrig mera krig och fattigdom, halle.. lujah? Högst troligen var jag väl det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar