Allianspolitiken, ett exempel

Vi kom att prata en del politik imorse, jag och mäklaren. Han sa att hans politiska åsikter var ganska otypiska för mäklarsamfundet, så jag förstod att han var vänster och alla andra höger.

Han berättade sen om det äldre paret, han 58 och hon 61. Han känner många människor, det blir så när man jobbar som mäklare säger han. Jag tänker att det nog också beror på hur man är som person, och han är en person om gärna lär känna och håller kvar människor. Han är sympatisk, detta är bara ett av hans sympatiska drag.

Det äldre paret, om jag ska ta mig tillbaka till storyn, satt nu i en ganska knivig härva skulle det visa sig. Han, gubben, hade blivit av med sitt jobb härom året, företaget gick i konkurs. Det hade varit svårt att få jobb och inte mådde gubben speciellt bra av situationen heller. Du vet gubbar som har jobbat sen dom var sexton, alltid vana att gå upp tidigt på morgonen och stämpla in. Det kunde han inte göra längre, för det fanns inget jobb. Inte här.

Men så en dag ringde dom från arbetsförmedlingen. Dom hade hittat ett jobb åt gubben, i Malmö. Jaha. I Malmö. Det är ganska långt mellan Gävle och Malmö, så hur gör man då? Gubben och gumman hade plötsligt ställts inför en pest eller kolera-situation: Antingen sälja huset dom bott i sedan -71, göra gumman arbetslös och flytta till Malmö, eller säga nej till jobbet och bli av med A-kassan och sälja huset pga bristande ekonomi. Att veckopendla med dubbla bostäder tillät inte budgeten.

Det var dom där sista hundåren innan dom sista ljuva åren skulle ta vid som återstod. Några år till innan pension bara, sen kunde gubben slå sig till ro och pyssla med rosorna hemma i trädgården. Det var alltså innan pest och kolera kom in i bilden. Det var också innan någon misskötte sitt företag så att det gick i konkurs. Nu sitter dom där, gubben och gumman, och vet faktiskt varken ut eller in.

Vissa beslut får väldigt stora konsekvenser för vissa människor och inga konsekvenser alls för andra. Som det här med alliansens beslut att arbetslösa måste söka och acceptera jobb i hela landet. Att flytta dit jobben finns låter ju enkelt och för ett ungt par utan barn kan ju det här troligen appliceras utan större problem, men för ett par i 60-års åldern som bott i Gävle hela sitt liv, som har kämpat och betalat av på kåken och sett fram emot lugna dagar i trädgården på ålderns höst, för dom blir det snarare en livskris.

Ska vi ha det så? Är det det du säger? Kan man inte ha lite flexibilitet i systemet, tänker man. Nej, troligen inte. Regler är regler och ska gälla för alla. Är det inte bra att gubben får ett jobb då, tänker man. Jo, kanon. Men till vilket pris?

Somliga av oss är lyckligt lottade såtillvida att vi lever i en tillvaro där vi inte påverkas nämnvärt av politiska beslut. Vi som har jobb, vi som är inne på arbetsmarknaden och inte har blivit utkastade. Vi som framför allt inte är 58 bast och har blivit utkastade.

Har jag fel när jag tänker att det fan bara är en tuppfjäder som skiljer mig från alkisen jag går förbi? Att det kan hända saker, hemska saker, som ställer livet på ända och att man då vill ha ett system som bromsar fallet? Har jag fel? Jag skulle inte vilja flytta till Malmö, not in a million fucking years. Hur går det med barnen då? Mina söner som bor hos mig varannan vecka, det skulle ju inte funka. Jag svettas bara jag tänker på det.

Så ja Hermann, det är väldigt lätt att säga att man inte har märkt någon skillnad mellan alliansens politik och sossarnas politik. Från där du och jag sitter idag är det så, för vi tillhör dom lyckligt lottade som inte påverkas av besluten. Vi har visserligen genom hårt och idogt arbete kämpat oss till den positionen, men vi har också haft tur som inte råkat ut för tuppfjädern. Somliga är också bättre rustade än andra att resa sig från smällar. Om man som jag är befriad från t ex alkoholistgener så ligger tuppfjädern förstås en bit längre bort, men det är inget som jag kunnat påverka utan bara ren jävla tur. Om man som jag har haft schyssta föräldrar och en trygg uppväxt så försvinner fjädern ännu längre bort. Och så vidare och så vidare.

Jag hoppas att gubben hittar en lösning, och innan ni hugger mig i halsen så vill jag förstås medge att fortsatt arbetslöshet på hemmaplan inte heller är en permanent och hållbar lösning. Men för i helvete, gubben har jobbat ett helt liv, han har gjort det alliansen säger att man ska göra (jobba jobba joooobbaaaa) och är det så här vi tackar honom?