Den här balansakten rodde du inte i land flicka lilla

Företaget jag jobbar åt anlitade för tre år sedan hälsoterapeuter som skulle få fart på oss och få oss att äta bättre. Och dom ska ha cred, för mig fick dom fart på. Jag har ju faktiskt avverkat ganska många mil i löparspåret sedan dess så hatten av liksom, ingen har lyckats med det förut.

Och all respekt åt människor som ägnar sitt yrkesliv åt hälsoterapi, visst, men nu börjar det likna en fars. För steg två i denna process, eller möjligen steg tre för jag kan ha missat nåt här, är att ta in hela bilden. Vi ska alltså prata balans utifrån ”sex ekrar i vårt livshjul” och min floskelvarnare börjar gå in på rött. Jomenvisstserru, hur har du det med balansen vad gäller kost, aktivitet, krav/kontroll, egen tid, sömn och relationer, va?

No offense, hon gör säkert så gott hon kan, men en snärta i senare tjugoårsåldern (förra gången var det en fjunig liten kille och det var lika illa so don't give me that look) som jag alldeles nyss träffat lägger huvudet på sned och ställer frågor som t ex ”Hur har du med balansen i privatlivet då?” och jag förväntas svara.. vad då? Alltså allvarligt, här har ni tagit er vatten över huvudet. Det här är ju frågor som man möjligen kan besvara om man känner djupt förtroende för den som ställer frågan. Jag tänker mig kanske en god vän eller psykologen.

”På en skala ett till tio, hur är balansen där hemma?” fortsätter hon. Jag tänker att det måste vara ett skämt. Vad motsvarar betyget ett då? Att man är död? Och tio, är det ens görligt i dagens samhälle? Och om jag nu hade det rent för jävligt där hemma, bröt ihop och sa saker som ”Ja min fru slår mig och mina barn hatar mig och för övrigt super jag nog alldeles för mycket.. åtminstone på vardagar”, vad ska hon säga om det då? Ta en banan och drick vatten? Nånting säger mig att gränsen för hennes expertis går där nånstans vid kost, sömn och tips om hur man intervalltränar för att bäst få upp flåset.

Och jag försökte verkligen bjuda till, det gjorde jag, men det blev mest pinsamt. Jag borde väl ha sagt att jag inte har lust att prata om mitt privatliv med en människa som jag inte alls känner, men istället sa jag att det nog ligger där runt åtta-nio ska du se, själva balansen liksom.

Och sen vill jag bara påpeka att det måste vara nåt fel på deras mätmetoder, för en person som ändå ganska ledigt.. ehum.. kan springa en mil kan väl för fan inte ha LÅG kondition heller?? Där blev jag faktiskt lite förnärmad måste jag erkänna. Jävla snärta å komma här och påstå, tss. DET ÄR INGET FEL PÅ MIN KONDITION SERRU, men balansen gick plötsligt ner till en tvåa. Kan vi prata om det? Jag vill prata om det! Nähä, tiden är ute. Samtalsterapi sa du? Men snälla du, hur lättlurad är du egentligen? Näe, ge fan i mitt privatliv. Du stör balansen.