Igår kom vi hem från fjällen, samtliga utan benbrott men med ett och annat skrapsår, och imorgon åker vi till Malta. Så här skulle det vara jämt, vilket fantastiskt sätt att leva sitt liv! Vår lilla resa till svenska budgetalper bjöd på öl och Jägermeister efter skidturer i strålande solsken men stark vind. För oss som åker längdåkning (jag har aldrig lyckats förlika mig med alpina grenar, det är mot människans natur har jag bestämt mig för) ställer dock vinden till rätt stora problem. Man ska väl inte gnälla förstås efter fyra soliga dagar i fjällen, men jag gör det ändå. Jag är byggd sån. I skogen finns lä mot vinden men där fylls spåren upp av kvistar, kottar och nåt märkligt ludd som växer på björkarna där uppe, vilket gör att du i en utförsbacke plötsligt får tvärstopp och skaffar dig några såna där skrapsår som jag nämnde tidigare. Trött på bråten ger man sig istället upp på kalfjället men där blåser det halv storm och skrapsåren kompletteras med frostskadade kinder. Det ska väl erkännas på en gång, jag är inte en till hundra procent hängiven outdoors man. Men det där runt omkring gillar jag, t ex att ta en Jäger och en öl efter skidturen och glida runt i sportstugan lite smålullig iklädd svettigt underställ. Och vyerna, de vidsträckta snöklädda bergen. Sånt väcker romantiken i en gråsprängd stadskropp.
Övriga reflektioner: Ortsborna har verkligen lärt sig att blåsa turister på stålar. Vad sägs t ex om tjugotvå spänn för EN våffla utan nånting på? Sen får du pröjsa extra för sylt och grädde, och väljer du hjortronsylt så kostar din enda våffla summa summarum förtitvå spänn. Det du! Jag kunde snabbt konstatera vilket kostnadsslag som var boven i dramat, nämligen personalkostnad. Jag räknade till tio servitriser på sju bord, det måste vara något slags rekord. Vem vet, nästa år kanske bygdens samtliga extraarbetande ungdomar är utbytta mot billiga polacker eller indier och våfflan kostar då troligen bara en bråkdel av dagens pris, men frågan är om den kommer att smaka lika gott. Kanske ligger det nåt slags frivilligt lokaliseringsbidrag inbakat i de förtiotvå kronorna, en slags välgörenhetsinsamling i syfte att hålla bygden rimligt autentisk även till nästa år. Och vi turister vill ju ha autencitet, eller hur? Lite färgad av ”Truman show” som jag såg på teve igår kväll kunde jag nästan tro att det där hundspannet som kom inspringande från vänster när vi spatserade på sjön i söndags var regisserat. Det vore iaf inte helt orimligt om det lokala turistrådet uppmanade hundspannsägarna att lufta jyckarna ett par gånger om dagen under turistsäsong, jag tror att det är så.
Så idag är alltså bara en mellanlandning, vi plockar ur långkalsongerna ur väskorna och lägger dit badshorts och utländsk valuta istället. Jag har inga som helst förväntningar på Malta, det kan gärna få bli en vecka där jag i stort sett inte gör ett jävla dugg förutom att gulla med lilla I, och gulla med stora S också för den delen. Men om jag känner S rätt så kommer det att bli en del utflykter, och det är nog lika så bra. Jag kan inbilla mig att jag är en lat solbadare ett tag men i längden håller det inte att ljuga för sig själv på det sättet. Jag kommer tveklöst att få myror i kroppen, och det lär ni väl få läsa om när jag kommer tillbaka. Alles gut, but das Kalfjäll was very windy heute. Som jag sa till tyskarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar