Träffade en av dom anonyma läsarna av denna blogg i baren i fredags. Han uttryckte det väl ungefär som så att det är bra att jag skriver men att han själv inte skulle kunna skriva eftersom han inte fattar poängen med det. Han fattar poängen med att läsa bloggar men inte att skriva en egen. Och ja J, även om du var rätt packad så förstår jag vad du menar.
Jag började förklara, ganska krystat, att mitt bloggande började som en skrivövning men att det nu, i rimlighetens namn, borde vara en passerad fas. Om skrivandet var enda syftet, att öva och få feedback, så borde jag ha tagit mig vidare till nya format vid det här laget. Så det måste finnas något mer, och det finns något mer. Det är liksom själva communitygrejen, samma fenomen som dejtingsajter egentligen fast i ett annat syfte, att skapa vänskap. Jag vill egentligen inte erkänna det här för er och mig själv, det känns inte alls lika nobelt som att skriva för att ständigt förbättra sig. Det är ju nästan lite sleezy, fast å andra sidan, varför det? Jag menar, hur lätt är det egentligen att skaffa nya vänner när man är stadgad 37-åring, bofast på sin födelseort? Om man inte byter jobb dvs, eller skaffar sig en hobby.
Det här kan ju också betraktas som en hobby, att skriva blogg, det kan det faktiskt. Men hobby är förstås ett gammalt och väldigt omodernt uttryck som knappast lämpar sig som beskrivning av detta moderna fenomen. Icke desto mindre finns det människor där ute, några av er, som jag lärt känna tack vare denna hobby. På så sätt kunde det lika gärna vara modellbygge eller sportfiske vi ägnade oss åt, som vi samlades runt för att knyta vänskapsbanden.
Å andra sidan gränsar bloggskrivandet mer mot ett yrke än en hobby många gånger. Yrket jag åsyftar är journalist/krönikör, inte författare, eftersom bloggformatet är intill förväxling likt krönikan. Många bloggare har också en mer eller mindre uttalad ambition att göra karriär inom nämnda skrå, att få in en fot i mediacirkusen. Väl där kan vad som helst hända, det finns gott om exempel på det. Gott så, jag önskar alla lycka till i sina karriärer. Dock känner jag samma smygande misstro som jag alltid gör när syften kan upplevas som grumliga. Om du skriver för att bli upptäckt, då skriver du också troligen om saker som du vet är rätt i tiden. Som journalister gör, du vet. Att nå en viss position innebär alltid någonstans efter vägen att göra avkall på vissa personliga värderingar till förmån för vad majoriteten vill ha. Kommersialism funkar så. För att skaffa dig rätt position måste du kanske hora en aning, men väl där kan du börja sprida det du ville ha sagt från början.
Och jag är tillbaka hos min packade vän i baren, för att sy ihop säcken. Han fattar inte poängen med att skriva blogg, och egentligen gör inte jag det heller. Inte efter att ha funderat på det ett tag. Det finns ett antal syften som florerar, bloggen som terapiform, bloggen som ett skyltfönster mot en ny karriär, bloggen som community. Jag vill inte göra karriär som journalist, jag behöver inte terapin och communitygrejen.. tjaa.. jag har redan erkänt att den fyller en viss funktion i mitt liv men det kan knappast försvara den mängd tid jag lägger ner på detta forum.
Kanske är det många bäckar små som är grejen, kanske är det den tråkiga men kraftfulla kåtheten efter uppmärksamhet som driver, men jag är för low key i min marknadsföring för att kunna kallas kåt. Så jag vete fan varför egentligen, kanske är det bara för att hitta en plats som känns som min. Ett utmätt stycke Internetmark, där jag är allsmäktig diktator över domänerna. Det är få saker man äger i dagens samhälle, men det sista man kan ta från människan är hennes tankar, sägs det i en gammal dänga. Nå, så om människan får en plats där hon kan placera sina tankar till allmän beskådan, så allmän som den kan bli med low key marknadsföring, ja då är kanske bloggen något så pretentiöst som beskyddaren av det viktigaste som människan äger. Den fria tanken. Det känns lite punk om det skulle vara så, därför vill jag tänka att det kan ligga något i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar