Någon hörde mina böner och förbarmade sig, jag drabbades inte av montesumas hämnd i fredag utan kunde med stadig mage genomföra spelningen som det var tänkt. Det blev en härlig kväll i glammig stil med bra publikrespons, jag tror t o m det var ännu roligare än förra gången. Det enda som fattades för att göra kvällen till en total succé var vinsten, för vi vann inte, men för en gångs skull kan man med fog påstå att rättvisan segrade (vilket nästan aldrig är fallet i musiktävlingar) för dom gamla bluesrävarna som vann var helt klart dom bästa musikerna. Inte min pilsner direkt men jag lyfter på hatten. Annars hade jag själv satt en peng på trion tonårsbrudar som tävlade under namnet ”Bingon”, dom var så jäkla trevliga och charmiga att dom borde ha vunnit bara därför. När dom drog igång Ramones gamla ”Blitzkrieg Bop” bara smälte jag bakom scenen.
Den lyckade kvällen firades med White Russian och öl, egentligen en ohelig allians för dom passar inte bra ihop men i mitt lyckorus funkade allting finfint. Kul att se gamla vänner på plats och smått extatiska kollegor som nog hade väntat sig att vi skulle låta skitdåligt, vilket vi faktiskt inte gjorde. Men roligast var nog ändå det där gänget killar i 35-års åldern som stod längst fram, somliga med bar överkropp (Björn din gamla nudist!) och t o m kunde texten till vår öppningslåt som jag själv aldrig hade hört talas om innan vi började repa. Pudelrocken lever fortfarande i vårt avlånga land, kan jag rapportera. Någon av dom drog mig i byxbenet och skrek rakt ut i vild glädje, det fick mig nästan att känna mig som en riktig rockstjärna. Tänk ändå vad en peruk och en artonhundrakronors gitarr kan åstadkomma.
I taxin på väg hem hörde jag Jeff Buckley’s ”Hallelujah” på radion och det kändes som en passande och fin avslutning på detta gästspel i rampljuset. Hallelujah det gick bra, hallelujah vi hade roligt, men nu är det över. Efter att ha sovit ruset av mig på lördagen väntade städning av tomten och en tripp till återvinningscentralen. Basisten och jag hystade säckar med löv i stora gröna containrar och tänkte säkert samma tanke. Det här är inte rock n’ roll, men jag gillar det också. Sköna kontraster mina vänner, sånt förgyller sannerligen ett liv.
Den lyckade kvällen firades med White Russian och öl, egentligen en ohelig allians för dom passar inte bra ihop men i mitt lyckorus funkade allting finfint. Kul att se gamla vänner på plats och smått extatiska kollegor som nog hade väntat sig att vi skulle låta skitdåligt, vilket vi faktiskt inte gjorde. Men roligast var nog ändå det där gänget killar i 35-års åldern som stod längst fram, somliga med bar överkropp (Björn din gamla nudist!) och t o m kunde texten till vår öppningslåt som jag själv aldrig hade hört talas om innan vi började repa. Pudelrocken lever fortfarande i vårt avlånga land, kan jag rapportera. Någon av dom drog mig i byxbenet och skrek rakt ut i vild glädje, det fick mig nästan att känna mig som en riktig rockstjärna. Tänk ändå vad en peruk och en artonhundrakronors gitarr kan åstadkomma.
I taxin på väg hem hörde jag Jeff Buckley’s ”Hallelujah” på radion och det kändes som en passande och fin avslutning på detta gästspel i rampljuset. Hallelujah det gick bra, hallelujah vi hade roligt, men nu är det över. Efter att ha sovit ruset av mig på lördagen väntade städning av tomten och en tripp till återvinningscentralen. Basisten och jag hystade säckar med löv i stora gröna containrar och tänkte säkert samma tanke. Det här är inte rock n’ roll, men jag gillar det också. Sköna kontraster mina vänner, sånt förgyller sannerligen ett liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar