Meningen med livet

Sambon har drabbats av någon slags magåkomma, jag vill nästan inte ta ordet ”magsjuka” i min mun för jag blir extremt hypokondrisk av det ordet. Det vore inte bra om jag åkte dit på det där nu, vi har ju fan spelning ikväll. Så jag sitter här och försöker tänka på allt annat än magsjuka, ignorerar alla bubbeltendenser i magen, inbillade eller verkliga (det inbillade är lika verkligt som det verkliga så det spelar egentligen ingen roll), och kommer att tänka på meningen med livet. Någon gång ska man ju tänka på det också, liksom. En fråga som i sin övergripande form känns väldigt svävande och vag, nästintill ointressant, men som i livets små brännpunkter kan väckas till liv och få en skön revival. Att diskutera den frågan utan att befinna sig i en situation där den naturligt kan appliceras (typ en helt vanlig torsdagskväll när du sitter i soffan och kollar på Aktuellt, utan att något annat händer), är tämligen meningslöst. Men i livets brännpunkter, och det här är en sån, är den allt och lite till. Jag medger att det inte är en historisk, alltigenom livsavgörande brännpunkt jag befinner mig i just idag, men den är tillräckligt stor för att väcka frågan. För här sitter jag och ber till makter jag inte tror på, ber att dom ska låta mig vara frisk åtminstone en dag till så jag får ställa mig på scenen ikväll. Jag vill inte att livets gilla gång, som idag bjuder mig en höjdpunkt, ska hindras i sin framfart. Inte idag. Det vore för jävligt, för att inte säga åt helvete för dålig humor hos den högre makt jag inte tror på, om mitt livs gilla gång skulle förhindras just idag. Och i detta livsbejakande gnäll hittar jag ett svar på frågan ”Vad är meningen med livet?”, och svaret är ”att få leva det”. Synnerligen högtravande och samtidigt banalt så det förslår. Men det går inte att förneka, nu när jag är så här banal och otroligt generell, att jag har en poäng. Meningen med livet, ditt och mitt, är att få njuta av brännpunkterna, höjdpunkterna, och sen minnas dom och njuta av minnena. Meningen med livet är också att göra analysen baserad på tidigare erfarenheter och ta sig vidare till nästa nivå. Att utvecklas, inte bara knarka på samma ställe. Det måste alltid finnas tid för analys, den reflekterande människan får inte dö för då dör mänskligheten. Jag gillar analys, kanske lite för mycket för mitt eget bästa, men just idag är jag beredd att blint konvertera till vilken religion som helst om den bara kan hjälpa mig att hålla montesumas hämnd borta, helst för evigt men åtminstone i 24 timmar till. Idag är jag inte en rationellt tänkande modern människa, idag är jag ett sektoffer i vardande. Snälla snälla, låt mig få göra det här. Låt mig få njuta av den här höjdpunkten så lovar jag att kräkas som en hund imorgon, om det är vad min yet to be found överhet kräver av mig. Ave Maria, insha’ Allah, whatever.