Är det freak show?

Såg på 100 höjdare igår och kan inte bestämma mig för om Filip & Fredrik gör briljant teveunderhållning och kommer undan med det tack vare exakt rätt mängd respekt och kärlek för alla så kallade sköna människor dom intervjuar, eller om dom går över gränsen och utnyttjar, som det oftast är, mentalt handikappade människor som inte har en chans att påverka hur dom går igenom teverutan. Det är en oerhört fin balansgång och ofta tycker jag att dom klarar av det, men vad tycker egentligen dom sköna människorna själva? Mannen i Sala t ex, som byggde moskéer och rabblade namnen på turkiska statsmän, han led helt uppenbart av Asperger av en tämligen grov valör (enligt min flickvän psykologen). Jag menar jag skrattade ju helt hejdlöst åt honom, han var precis så rolig som bara en människa som inte vet att han är rolig kan vara, men ville han vara rolig? Visste han att en herrans massa hundratusentals människor satt och skrattade åt honom? Det blir ju inte så lite freak show av det hela och den enda räddningsplanka som herrar Filip & Fredrik har är att visa tillräcklig vördnad och respekt för alla dessa outsiders som dom, det kan inte förnekas, på ett tämligen klassiskt sätt exploaterar. Gubben som hade bott arton år i en Volvo Amazon t ex, jag tror knappast han är typen som söker sig till en dokusåpa direkt. Man kan gott anta att han är så långt ifrån den typen som det möjligen går att komma, bor man in en Amazon mitt ute i skogen vill man nog mest vara ifred va? Ändå står han där i teverutan, during primetime, och blir skrattad åt. Fattade han ens vad som hände? Det finns mycket kärlek, vördnad och respekt i sättet på vilket Filip & Fredrik framställer Skandinaviens skönaste människor, men jag är ändå tvungen att kisa lite med samvetet när jag tittar på deras program. Jag skrattar så in bomben men efteråt skäms jag lite. Undrar om dom känner likadant.