Väg-jävla-verket ska ha stryk

Det var en sån där dag som började så fint, nästintill perfekt, men som skulle sluta i den allt för vanligt förekommande summeringen ”Ja det hade man ju kunnat ge sig faan på”.

Strax före åtta vaknade jag av att lilla I låg och jollrade i sin säng. Jag fixade en flaska käk och vi hade en riktigt fin stund innan jag lämpade över henne till S och klev ut i vårvädret iklädd min barnkräkstäckta morgonrock för att hämta morgontidningen. Solen sken inte men det var varmt, det fick duga. Man ska inte gapa över för mycket. I tidningen läste jag om Brynäs vinst mot HIV71, vilket gjorde mig ännu gladare. Jag smackade förnöjt när jag dukade frukostbordet och såg det ena barnet efter det andra hasa sig närmare från sina respektive sängar, som hyenor närmar sig kadavret. Nej, det var en dålig liknelse men jag ville få in den. Efter en typisk söndagslångfrukost, när man sitter så länge att arslet domnar bort, bondade jag en stund med alla tre barnen medan S stack till gymet för ett pass. Trivseln var påtaglig, den mänskliga värmen dröp efter väggarna. När S kom tillbaka tog jag bilen till löparspåret och drog sex finfina kilometer, ackompanjerad av försiktig fågelsång och det eviga klackandet från powerwalkarnas stavar mot gruset. Jag var på så bra humör att jag inte ens blev irriterad över tanterna som gick i bredd och tvingade ut mig bredvid spåret. L-ö-p-a-r-s-p-å-r-e-t alltså, mitt spår, inte deras. Så bra mådde jag. På vägen tillbaka noterade jag att det inte var någon kö till automattvätten på OK, så jag svängde in och beställde finaste dyraste tvätten. Fårrden har inte fått duscha sen december, men nu skulle han bli fin. Det blev han också. Han blänkte som attan i det begynnande solskenet. Tog en dusch när jag kom hem, åt upp jordnötterna som var kvar från kvällen innan och körde sen iväg för att hämta S och I på stan. Jag myskörde i min nytvättade bil och lyssnade på något fint, världen var ganska trevlig just då. Allt gick så fint och jag tänkte att det här kan nog bli en sån där dag som man gärna minns. Inte för att något speciellt hände utan bara för att den var bra och harmonisk och i närheten av det tillstånd man helst skulle vilja uppleva hela tiden om man fick välja.

Men så, mitt i en trevlig diskussion med S som satt i baksätet vilket gjorde att jag ibland vände huvudet bakåt för att få kontakt med henne och inte hade full koll framåt, så skrapade det till i högersidan på bilen. Ganska högt skrapade det till, högt och olycksbådande. Om det hade varit en film så hade regissören tveklöst lagt på det den där ljudeffekten som låter som när man drar nålen över en vinylskiva, du vet. Jag tittade i backspegeln och insåg direkt vad som hade hänt. Vägverket, dom jävla klåparna, har ju för vana att laga potthål i vägen genom dynga ner en klump asfalt och sen stampa på klumpen tre gånger innan dom går på fika. En sån klump, det säger sig självt, ploppar upp som en champagnekork när tjälen sätter in. Jag hade alltså kört på ett löst liggande asfaltsflak, stort som en LP-skiva passande nog. Och detta flak, ditlagt av inkompetensen personifierad (alltså väg-jävla-verket), hade hoppat upp och attackerat min nytvättade bil med en fyradecimeters djup reva under högra bakdörren som resultat.

Den var liksom för bra för att vara sann den där jävla dagen, det hade man ju kunnat ge sig faan på. Och det som irriterar mig mest är egentligen inte revan i plåten, för plåt är bara plåt och tids nog blir den där bilen jävligt sunkig den också, precis som alla andra bilar jag haft. Nej, det som irriterar mig mest är att det krävs så lite för att förvandla en till synes perfekt dag, med fågelsång och inre harmoni, till ännu en bitter upplevelse. Och när S försiktigt säger ”Det kunde ju varit värre” så har hon förstås rätt ur ett världspolitiskt perspektiv. Det här är en bagatell jämfört med det mesta som händer i vår orättvisa värld, men det gör ju bara saken ännu värre. Att en bagatell ska få förstöra allt det fina, det är ju alldeles vansinnigt orättvist tycker jag.

Dock, och detta tål att understrykas, om väg-jävla-verket skötte sitt jobb som dom ska så hade kanske den här dagen blivit just den dagen som jag vid 83-års ålder skulle kunna tänka tillbaka på med ljus och värme. Det kanske t o m skulle kunna bli den enda dag som finns kvar i mitt svårt sargade minne vid den åldern. Men detta nöje, det enda ljusa och fina som en senil 83-åring har kvar att klamra sig fast vid, det har vägverket tagit ifrån mig. Så jag hoppas ni är nöjda nu, jävla klåpare.