Det gav ändå en liten känsla av svunna tider, att grunda lite hemma (hos svärmor visserligen) och sen ta bussen in till city (Uppsala visserligen) och lyssna på ett band (svågerns band visserligen). Jag skulle väl inte kalla det wild n’ crazy direkt men jävligt trevligt och socialt stimulerande. Sen är det bara att inse vissa begränsningar, som att det inte är så jävla kul att komma hem stupfull och crasha bredvid sin 2,5 månaders dotter. Så jag blev inte stupfull, bara lite lagom. Svågerns band var bra, alltså kompetenta musiker som levererade en säker spelning. Om man gillar musiken är som vanligt upp till var och en, själv tyckte jag att flirtarna med Neil Young var lite väl uppenbara. Dom heter iaf Grassdancer och spelade inte alls på Pub 19 utan på Hi Jazz, bredvid tågstationen.
Före det, dagen innan, hade jag och S bjudit kompisar på en rätta vanlig typ 1A parmiddag. Då blir man också lite lagom full, mycket lagom nu för tiden. Man vet att man har gått och blivit lite svennig när man tycker det är skönt att kröka hemma, för det är ju nära till sängen. Sprang bort det mesta av den milda bakfyllan på lördan under en rask löprunda men en liten flisa halvångest och dämpat humör satt kvar. Jag har varit så ett tag nu, kanske en vecka. Lite dämpad och kanske inte mitt vanliga jag, och jag vet inte varför. Jag kanske har blivit lite bipolär på gamla dar, eftersom jag blir så in i h-e upprymd och mjuk i sinnet varje gång jag ser dottern I så kanske min sjuka hjärna kompenserar detta med lite halvångest för att balansera upp aminosyrorna. Jag sätter nog hellre en peng på den något orytmiska och upphackade sömnen iofs men enkla svar är ju så tråkiga.
Jag kunde iaf konstatera att jag kände suget efter att spela ”på riktigt” när jag lyssnade på Grassdancer. Dom hade fina gitarrer dom där pojkarna, fina gitarrer som lät bra. Och känslan att få framföra eget material och få respons från publiken måste vara jäkligt skön. Sen såg jag nåt på teve om ett band i Falun som heter Hawaii Mudbombers som hade blivit signade av Little Steven. Han hade t o m åkt till Falun och hälsat på dom, en fantastisk historia. Sånt gör ju att man ändå nånstans långt därinne gillar den branschen. Där finns stora drömmar som ibland slår in. It’s the american way, väldigt passande för ett Faluband som spelar surfrock.
Ikväll börjar slutspelet i hockey och mitt älskade Brynäs har klantat till det så dom får möta HIV71 i kvartsfinalerna. Inte bra Boork, inte bra alls. Jag har ju alltid litat på dig men nu vet jag fan inte vad du har i kikaren. Ända sedan HIV71 slog Brynäs i finalserien 1995 (dom körde över vår förstekeeper Micke Sundlöv med flit och andremålisen som hoppade in hade inte stått på typ två år så det gick ju åt h-e) har jag haft ett horn i sidan till smålänningarna. Om du fixar revanschen åt oss Boork, ja då ska jag låta uppföra en förgylld staty av dig på stortorget. En staty utrustad med någon slags patenterad fågelskitsgaranti, för det skulle du i såna fall vara värd. Men jag är skeptisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar