Young hearts

När jag gick på högstadiet var jag med i ett gäng. Vi var väl en 8-10 grabbar, det varierade, som hasade runt i flock och i princip ägnade våra liv åt att tjuvröka, tjuvsnusa och tjuvdricka folköl. Den fjärde lasten som ägnades stor del av vår uppmärksamhet var förstås tjejer, och vi hade våra hang arounds. Vi var inte särdeles hippa eller balla, inte värsta brudmagneterna i plugget, men vi hade iaf en stadig krets på 4-5 tjejer som gillade att hänga med oss. Ingen lokal (läs någons pojkrum) var tillräckligt stor för vårat gäng så vi var alltid förpassade till utomhusaktiviteter. Långt in på hösten kunde vi sitta där vid dansbanan, vilket var vårt högkvarter, och med frusna fingrar försöka få fjutt på cigaretterna. Samma frusna fingrar kunde också fixa förgasaren på Robbans moppe eller leta sig in under tröjan på någon av tjejerna för att hitta ett bröst att hålla i. Den tiden på året fyllde bröstkramningen två syften. Dels det uppenbara sökandet efter att stilla den ständigt närvarande kåtheten, dels att värma fingrarna. Tjejerna fick verkligen ställa upp på mycket back in the days.

Jag var kär i en av tjejerna som hängde med oss, och jag var det ganska länge. Hon var den tjejen som alla ville ha och jag stod mig inte speciellt bra i konkurrensen. Jag var inte framfusig på något sätt, snarare väldigt osäker (på det där klassiska clownsättet), vilket var ett stort hinder mellan mig och chansen att få ihop det med en tjej. Det saknades inte erbjudanden från annat håll, det ska sägas, men det var ju henne jag ville ha. Jag var inte bara dålig på att förmedla mina känslor till henne, jag var också dålig på att förmedla mina känslor för henne till mina polare, om du förstår. Det kunde t ex vara så att en polare, någon av dom aningen mer klarsynta i sällskapet, rakt ut frågade mig om jag var kär i henne varpå jag svarade ungefär ”Kär? Nä fan.. öh.. dra åt helvete.. kåt är man ju jämt va.. höhö.. men det är bara idioter som blir kära”. Man ville sätta på nån jävel, få det överstökat, men mitt problem var att jag var kär i den jag ville sätta på. Vilket, och det vet ni alla, komplicerar saker och ting ganska rejält. Långt senare i livet har jag insett vikten av att förmedla känslor, både till den man känner något för och till omgivningen. I 30-års åldern kunde jag t ex säga "Henne ger du fan i!" till en polare vilket aldrig skulle ha fallit mig in som 15-åring.

Det hade varit mycket enklare att bara få det överstökat med nån som man inte kände nåt för, men jag var alldeles för blyg och osäker för att ens ställa frågan. Hur gjorde man det? Att fråga en tjej ”Ska vi knulla?” fanns inte på min världskarta, inte för att jag var överdrivet romantisk eller mån om tjejens känslor, jag vågade bara inte. För ett nej där hade skickat mig till den mörka underjorden för en lång tid framöver. Den enda som kunde vara värre än ett nej från en tjej som man inte var kär i var ett nej från tjejen man var kär i, alltså frågade jag aldrig henne. Aldrig nånsin. Jag frågade aldrig chans, aldrig om vi skulle knulla heller, istället såg jag mina kompisar vara ihop med henne. En efter en. Jag vet inte om jag skrek det men jag tänkte iaf att hon var en hora, många gånger. Jag var svartsjuk och avundsjuk på mina kompisars mod och till synes sorglösa inställning till risken att få ett nej, och mina egna tillkortakommanden gjorde mig till en svartsynt 15-åring.

I en förskönande efterkonstruktion kan man säkert påstå att mitt beteende på högstadiet var nobelt, gulligt eller moget. Att jag inte behandlade tjejerna som runkobjekt eller erövringar, att jag inte var en av dom som skrek hora utan istället ställde mig på mänsklighetens sida och respekterade tjejerna, skulle vara ett trevande försök att anpassa mig till en ny och mer modern mansroll. Sett till mina handlingar kan man gott tro att så var fallet, men det är ju förstås bara skitsnack. Jag vet hur det egentligen var. Jag vet hur jag tänkte, jag vet vad jag ville, och jag ville inget annat än att knulla. Med så många som möjligt, gärna fler åt gången. Alla möjliga kombinationer figurerade i min porrskadade hjärna. Det enda som hindrade mig var min feghet. Jag var en feg stackare, rädd för att bli bortvald, icke önskvärd, dumpad. Denna rädsla, mer än något nobelt syfte i denna arma värld, reglerade mitt förhållningssätt till tjejer under en lång tid av mitt liv. Senare i livet fick jag, vad ska jag säga.. ett annat utlopp, men det kommer ni aldrig att få läsa om här. That's between me and myself.

PS
Som så ofta i dessa sagor träffades pojken och flickan långt senare, kanske tio år efter högstadiet, av en slump. Flickan, hon, var då gift och bodde i Frankrike medan pojken, jag, bodde kvar i den lilla staden. I sagan skulle pojken och flickan, numer mannen och kvinnan, ha bondat rejält, pratat om gamla tider och blivit kära i varandra. Hon skulle ha lämnat sin franske man i ett huj och han skulle ha gjort detsamma med sin svenska flickvän. Så är det i sagorna, dom romantiska komedierna, men så var det inte för oss. Hon gled upp bredvid mig i baren. Vi hälsade, summerade tio år på tio minuter och sen var det inget mer med det. Det fanns inget där. Nothing. Nada. Zilch. Så kan det vara i verkligheten. There is no moral to this story.