Ordförande Persson

Föga originellt val av ämne idag men jag måste bara snudda vid det. Dokumentärserien alltså, där Persson har sagt både det ena och det andra, spridit ris och ros, men framför allt visat sig vara mänsklig. Och jag håller med flera andra bloggare som ställer sig en aning frågande till medias och sakkunnigas kritik mot Perssons öppenhjärtiga ton, för är det inte just det här vi har efterfrågat alla dom gånger vi beskyllt politiker för att vara för PK, för benägna att gömma sig bakom korrekta och med finaste sandpapperet slipade fasader? Jag tycker det är helt underbart att få se en annan sida av en statsminister, som i det här fallet råkar vara Göran Persson. Även en annan sida av politiken, en sida som känns köttig, ärlig och raka motsatsen till skenheliga och minutiöst uppställda fasader. Jag skulle gärna se ett likadant upplägg med Fredrik Reinfeldt när han kliver av, men nånting säger mig att hans finkalibrerade imagefabrik aldrig skulle tillåta ett så pass icke-populistiskt tilltag.

Jag undrar också, som en rackarns flundra, vad Persson har för syfte med det hela. Somliga vill ju låta påskina att han inte har tänkt till, att resultatet inte blivit det han ville och att han nu ångrar allting. Jag skulle inte tro det. Inte han inte. Det vore väldigt märkligt om de var så, för det skulle betyda att karln helt plötsligt har blivit otroligt dålig i sin paradgren: konsekvensanalys. Nog förstod han konsekvenserna? Nog har han har fått se resultatet och godkänt det? Persson själv sneglar på Tage Erlanders memoarer och säger, kanske i ena mungipan, att han velat göra något liknande fast i teve. Resultatet blev kanske något mer svårkontrollerat än Erlanders bok, det blir gärna så när fler dimensioner än bara skriven text ska bedömas, men nog fasen hade han en idé om vad han ville uppnå och jag tror att det landade hyfsat nära avsedd skärningspunkt. Jag tror nämligen han ville säga något stort om politiken och hur det är att vara statsminister. Något om hur det är att vara människan bakom all denna makt, all denna mediebevakning, all denna stress och framför allt, allt detta blytunga ansvar. Han har velat säga det så till den milda grad att han är beredd att göra sig ovän med många människor och dessutom ta risken att, för all överskådlig framtid, betraktas som en naiv tokstolle. För det är vad vissa verkar tycka nu, och den reaktionen kan inte komma som en överraskning för Persson själv. Han har nog kalkylerat med det, som den strateg han är.

Som strateg har han nog också förstått att denna dokumentärserie kan och troligen kommer att förändra allmänhetens syn på politiker. Inte radikalt men till viss del, kanske tillräckligt stor del för att ge två av dagens huvudpersoner inom svensk politik lite bättre förutsättningar att göra ett bra jobb. Jag talar förstås om Reinfeldt och Sahlin, Persson båda efterträdare. Som sittande statsminister borde Reinfeldt helt klart skicka en knippe röda rosor (röda som blod, så att du förstod) till Persson som tack för att han har grusat gången åt honom. För gången är sannerligen grusad, både genom att Persson har förklarat vissa aspekter som tidigare varit okända för allmänheten, aspekter som försvårar arbetet för en statsminister och som, nu när vi känner till dom, kanske gör oss en aning mer förlåtande till kynnet när Reinfeldt hamnar under press. Men också, och mer så, genom att Persson har visat sig vara just en människa bakom den formella och finslipade fasaden. Kanske förstår vi då bättre att även Reinfeldt är en människa. Sahlin å sin sida kan skörda frukterna av att vara Perssons motsats i sin ledarstil. Programmen har med all önskvärd tydlighet visat att socialdemokratin behöver en annan ledare, att Persson blivit trött och som ett resultat av detta börjat tumma på några av partiets mest grundläggande värderingar, så som solidaritet och.. ja.. det räcker väl så. Den gången blir inte mer grusad än den är nu, efter fyra fantastiska program. Se ett sånt svin han var, välkommen Mona!

Det är något historiskt vi har fått bevittna, något alldeles makalöst intressant, fängslande och unikt som saknar motstycke inte bara i svensk historia utan i världshistorien. Ingen annan statsledare har givit ifrån sig ett lika öppet och ärligt dokument över sin tid vid makten, ingen. Och att Göran Persson skulle bli den som slog in den dörren hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott, men jag är glad att han gjorde det.