Norman Mailer intervjuades i Babel igår och fick frågan hur han ser på att åldras. Som f d machoviril buse borde han rimligtvis uppleva sinandet av kraften som jobbigt, tycktes reportern antyda. 84-årige Mailer svarade då, möjligen efter ett svårt resonemang med sig själv, att det är skönt att åldras. Ett svar som i sig förmodligen vittnar om den sinande kraften, i sin krafts dagar hade han troligen inte ens varit intresserad av diskussionen. Men det han sa, som även en person stadd i åldrandets tidigare fas kan och i mitt fall gärna vill ta till sig, är att en gammal man slipper jämföra sig med sin egen självbild. Man har, menar han, kommit att acceptera den man är och slipper oroa sig över huruvida man är större eller mindre än sin självbild eller, för den delen, sitt rykte. Det är också det accepterande lugnet inför sin egen förestående död som jag avundas. Som rimligt ung och fortfarande lovande människa upplever jag ofta att jag bryter och bänder sönder mitt liv, försöker spränga ramar som bara jag ser och landar i någon slags bekant Don Quijote-vanmakt. Jag funderar mer på vad jag har kvar att åstadkomma istället för att glädjas åt det jag åstadkommit, vilket förstås är en förutsättning för utveckling men rofyllt är det fan inte. Jag brukar kapitulera inför alltings svårighet, och varje gång jag gör det blir jag lite mindre som människa.
Sen är det förstås också lätt för Norman att sitta där och jäsa och påstå att nu är det som det är liksom, mitt liv har varit som det varit, för det livet går inte av för hackor minsann. Jag vet inte om det betyder att han är nöjd med det liv han levt, men det han påstår är åtminstone att han har accepterat att det kanske inte blir så mycket mer. Det måste vara väldigt skönt att komma dit, tänker jag, och skickar ett tyst tack till gamle Norman för den trösterika upplysningen. Samtidigt måste jag undra om jag själv, som 84-åring, kommer att se på mitt liv så som Norman gör. Om jag nu knegar på till pensionen och under den tiden skaffat nåt till barn, spelar i något band till å från, får vara hyfsat frisk, hinner se lite mer av världen, får in en text i någon tidning, får älska och bli älskad av mina vänner och min familj, klipper gräset och slipper fuktskador på huset; kommer det att räcka? Norman har stått på barrikaderna, skrivit nio böcker, varit en av USA:s public enemies och blivit arresterad vid demonstrationer. Det är ju lätt för honom att acceptera livets sinande kraft och dödens ankomst, eftersom han har levt sitt liv till det yttersta. Åtminstone vittnar hans eftermäle om detta.
Men jag då? Borde jag ta tag i mina drömmar nu, en gång för alla, eller borde jag sluta titta på teveprogram som Babel? Svaret är väl givet antar jag. Ta tag i drömmarna så att även jag en dag kan njuta av ålderdomen, som Norman kan. Acceptera döden och skita i självbilden. Å andra sidan vete fan om jag tror på honom när han säger så. Jag tror egentligen att åldrandet bugs the hell out of him, som den f d machovirile busen han är.
9 kommentarer:
Vilken grymt presenterad tankegång och text. Mycket vill ha mer och jag tror inte det ligger i människans natur att kunna luta sig tillbaka och bara vara nöjd med det man har. Våran livlina är att ständigt sträva. Mål styr våra liv och man kan alltid bli bättre. Man finner en ny dröm att uppfylla då den dröm man har är uppfylld. Vi strävar alltid efter mer. Idag är målinriktning och livslust synonymer. Jag tycker det är ledsamt. Jag tror gubbens försvarsmekanism för det egna välmåendet har tagit över. Därav allt frid och fröjd snack. Jag älskar mig själv och allt jag har gjort och jag är nöjd och känner att jag har fått ut allt - gubben har tappat sin livslust och försvarar sig för att göra vardagen dräglig och lite ljus.
Helena: Eller så har gubben slutligen uppnått livslust istället för strävan, livslust utan målinriktning, och känner att det är hans melodi. Det går att vrida och vända på allt, som bekant.
jag hoppas det för gubbens skull. jag har dessvärre svårt att se det så optimistiskt.
Helena: Å andra sidan, om det är någon gång man borde tillåta sig själv att leva i nuet så är det troligen vid 84 års ålder. Om leva i nuet innebär avsaknad av strävan och en lite tråkig tillvaro (sett i dina och mina ögon) så må det vara hänt, Norman Mailer har skaffat sig rätten att göra vad han vill med sina sista år i livet.
Tycker det är ett jäkligt bra inlägg! När ska man vara nöjd med sin insats? Har man lagt ner sin energi och sitt liv på rätt saker?
Familjen och barnen lär jag aldrig ångra och ju äldre jag blir ju mer tacksam är jag för det, men jag ställer mig hyfsat ofta de andra frågorna.
Vad bode jag göra istället eller mer eller inte alls? Ibland får jag lite svar - ibland inte. SÅ länge jag vågar bryta upp och pröva nya vägar för att följa det jag tycker att jag borde ägna mig åt få jag väl vara hyfsat nöjd,
men vad fasen, för mycket krav på sig själv ger ju ångest och man måste ju ha kul också =)
Det är ju just där tragiken ligger matte. Att människor nu för tiden inte lever i nuet utan har sin strävan efter något mer som glöd och livlina. Samhället är uppbyggt därefter. Självklart ska gubben leva i nuet. Tyvärr såg jag inte programmet, men det verkade som att han mest var uppgiven då han talade om att äntligen funnit sin självbild - den borde ha varit med från början. Det verkar som om gubben tappat glöden, är redo för sin dödsbädd och desperat letar argument för att lägga sig i den med ett leende. Det är väl ändå människor som han, om några, som funnit sin livslust just genom att uppleva och sträva efter nya mål. Nu kan han inte det på samma sätt längre.
Ullis: Det är en sån där head spin-fråga, jävligt existensiellt och säkert pretto men ibland måste man ta sig tid att skrapa på dom stora frågorna också.
Helena: Ja, jo jag håller med dig där. Ibland känns det som att hela världen bara skulle stanna och skrumpna ihop om människan slutade sträva framåt, ganska blint som det är ibland, och det kan ju vara en skrämmande insikt. Självbilden som borde varit med från början, den förändras nog kontinuerligt och det tror jag man får acceptera. Man kan skämmas när man tänker tillbaka på hur man var i yngre ålder, men samtidigt måste man acceptera det. Bilden förändras hela tiden, så måste det nog vara. Frågan är om målet måste vara att dö leende, med en slutligen intakt självbild? Tror man på reinkarnation så är det ju förstås en poäng med det, om man får ta med sig självbilden till nästa liv. Nu tror jag inte på sånt.
Förändras? Det vill jag inte tro. Däremot utvecklas. Att man ska acceptera den man varit och var man kommer ifrån tänker jag inte ens kommentera, för jag tror du vet min ståndpunkt i den frågan mer än väl. En intakt självbild tror jag faktiskt är omöjlig att uppnå. Jag vill åldras och dö med ett leende. Älska mig själv och älska mitt liv. Reinkarnation vill jag tro på men tyvärr - det gör jag inte. Men att ligga på dödsbädden med en känsla av att ha haft ett liv som kunde kvitta vill jag inte. Och ärligt talat, vill någon det? Det är vad jag menar med försvarsmekanism. Gubben målar upp sitt liv på en pidestal för att vara tillfreds i sitt åldrande. För att intala sig att han gjort sitt och är nöjd. Mission accomplished. Det är precis som en annan försvarar sina viktigaste beslut med konsekvenstänkande för att inte känna ånger. Har du någonsin ångrat något av dina viktigaste beslut i det långa loppet? Det har jag svårt att tro eftersom man inte haft det som gör en glad idag om man tidigare valt en annan väg. Det ovissa ouppnådda blir inte lika viktigt för sinnet har redan kastat all negativitet på det. Jösses, nu får jag sluta. Trevlig helg!
Jag har fortfarande inte sett intervjun men jag ska! Det är någonting med honom som är allmänt oemotståndligt.
Skicka en kommentar