Det vilade något bisarrt över gårdagskvällen. Jag tror det började när jag lagade mat och satte på en Dolly Parton-skiva som jag ”tvingats” köpa, återigen pga min oförmåga att säga nej till en av alla dessa välgörenhetsföreningar som ringer och snor mina pengar. Den här gången var det Aktiva synskadade. Dolly Parton alltså, detta.. unikum, som visserligen sjunger bra och har en del riktigt bra låtar på sitt samvete men som i allt övrigt är en allt för absurd människa att ta in. Är hon feminist som vissa påstår? Jag vet inte. Allt jag vet är att hon har genomgått alla skönhetsoperationer som finns tillgängliga i USA, och det är många, samt att hon är en sällsynt slipad affärskvinna. Att titta på en bild av henne samtidigt som man lyssnar på hennes musik ger kraftiga yrselattacker, det hänger helt enkelt inte ihop. På den här skivan klämmer hon i sista spåret i med en cover på ”Stairway to heaven” och jag bara fryser till is vid spisen. Det här måste väl ändå vara olagligt? Lilla I tittar på mig med en, jag svär, oförstående blick. Om en tremånaders baby kan ha åsikter om musik (vilket jag tror) så hade hon det igår kväll. Där sattes tonen an.
Något senare fastnar jag framför teven och kan förstås inte låta bli att titta på Persson-dokumentären. Aldrig har väl en dokumentär om en påstått fullkomligt ointressant och pompös gubbjävel väckt sånt intresse på förhand, så jag antar att gubbjäveln har gjort nånting rätt iaf. Persson framstår som.. ja.. en psykopat, på ett ganska sött men också sorgligt sätt. Så full av sig själv, så lik många chefer som jag stött på i näringslivet. Inte alls unik, tvärtom. Han representerar allt jag sett i näringslivet, men kanske aldrig sett i politiken. Han är alltså en politiskt inkorrekt politiker, och jag känner nånstans att det kanske har behövts en sån politiker ändå. Han är ju uppenbart galen och alldeles för full av sig själv. Helt distanslöst ångar han på och skryter vitt och brett om sin egen förmåga, samtidigt som han förringar både motståndare och egna partimedlemmar. Precis som en psykopat ska. Och det här är inte helt av ondo ska ni veta, många psykopater är oerhört framgångsrika chefer inom näringslivet, men inom politiken har det väl aldrig riktigt varit lika accepterat att bete sig så. Det allra märkligaste i historien är att han satt så länge, för det måste fan ha funnits massor av människor som ville bli av med honom.
Ännu något senare får jag vatten på kvarn när jag ser debatten mellan Mona och Babyface på Aktuellt. Perssons raka motsatser, två mjukisar som har saknat varandra står och gullar lite i tjugoen minuter, på bästa sändningstid. Helt bortkastat, iaf om man gillar lite hårdare debatter, vilket jag råkar göra. Call me old fashioned, men nog var det roligare när Bildt och Persson kastade sand på varandra i slutet av 90-talet. Det fanns ett klipp i dokumentären där Bildt, hemkommen efter sin Balkan-sejour, klappade Persson på huvudet och påstod att nu minsann visste han mer om mänskligt lidande än Persson. Lille Carl hade varit ute i stora vääärlden och ingen visste bättre än han hur det här med lidande fungerade. Persson blev förstås ursinnig, slängde svarta blicken på pojkvaskern mittemot och bet huvet av lille Carl genom att dra upp klassamhället och sin egen bakgrund. Det är klassiskt. En arbetarunge mot en överklass-slyngel, dom kunde lika gärna ha legat på en skolgård och mulat varandra i ansiktet med snö. Sånt vill man ju se, men istället får vi Mona och Babyface vars debatter mer liknar en mild dispyt mellan två dramapedagoger på en folkhögskola, över vem som tog sista skvätten ekologiskt odlad mjölk. Den svenska politiska sandlådedebatten är död, och jag sörjer.
Jag kan tänka mig att både Sahlin och Babyface gillar Dollys version av ”Stairway to heaven”, för Babyface har redan tidigare visat dåligt musikomdöme genom att lista nån jävla eurodiscohit på sin topp 5-lista, och Sahlin har ju visat dåligt omdöme i största allmänhet. Men Persson skulle aldrig köpa såna enkla trick. Inte från Dolly, inte från någon. Han skulle förmodligen påstå att det är förkastligt och att om någon nödvändigtvis måste göra en cover på ”Stairway to heaven” så är det nog lika bra att han gör den själv. Det är inte utan att man saknar psykopatjäveln, för underhållningsvärdet i svensk politik är numer skrämmande lågt. Farligt nära Stockholm live-nivå faktiskt.
6 kommentarer:
Vi har närt en psykopat vid vår statsministerbarm! Det roligaste var när han besökte Nordkorea och när han pratade om Carl Bildt. Den sataniska glädjen i hans ögon när han sa: "Luftfartsverket." De hade erbjudit honom Luftfartsverket. "Jag känner ansvar för honom." (Men vad ska jag göra liksom? Karln är ju en idiot som inte går att hjälpa.)
Hur kunde hon? Dolly?
Häromveckan skrev Carl Bildt en debattartikel där han sade sig ha förstått att för en del människor handlar det om rätten att över huvud taget finnas till. Carl Bildt: 12 p. Bättre sent än aldrig.
Jag har i och för sig inte hört henne göra Stairway to heaven, men Dolly är en av de främsta i modern tid, både som låtskrivare och som röst. För min del får hon se ut precis hur hon vill.
Det spelar ingen roll vilka som står i TV och gaggar så länge inget särskilt blir sagt, mer än retoriska kullerbyttor för att trumfa varandra i saker som ändå inte kan lastas dem när kamerorna stängs av. Jävla partiledardebatter som (nästan) aldrig handlar om något annat än personangrepp partiledarna emellan.
Ia: Perssons relation till Bildt känns minst sagt knepig, men underhållande. Varför skulle han känna ansvar för Bildt liksom? Har han adopterat karln? Och Bildt själv.. ja.. som adpoterad vid vuxen ålder kan man ju förstå att han inte har det så lätt, men han har ju lärt sig att blogga iaf.
Ester: Jag snackar inte skit om Dolly, respkterar hennes karriär, men även hon måste få känga när hon gör något (i mina ögon) uppåt väggarna. Sen vidhåller jag att hon är en märklig figur, och det får hon väl vara.
Ior: Som jag ser det, så är partiledardebatter aldrig konstruktiva, leder aldrig till någon konkret förändring, så då kan man lika gärna betrakta spektaklet ur en underhållningssynpunkt istället. Och där är det ingen som slår Persson vs Bildt på fingrarna.
Skicka en kommentar