tisdag, april 24, 2007

Ska Jimmie få leka med dom andra barnen?

Nu är jag väl sist in i debatten igen, man ska ju vara så jävla snabb nu för tiden. Skit samma, det här med Mona Sahlin och Sverigedemokraterna alltså. Är det rätt eller fel av Mona att släppa in SD i det politiska finrummet? Ska man kväva idiotin, ignorera den, skjuta ihjäl den eller låta den förinta sig själv?

Den pålitlige läsaren av denna blogg känner till min åsikt, jag tycker idioterna ska släpas fram i klart dagsljus och, likt Gremlins, förinta sig själva. Jag är alltså inne på Monas linje. Problemet med den strategin är förstås att dom kanske inte förintar sig själva, that shit could backfire you know.

Ska vi vara rädda för det? Ja, det ska vi. För om vi bor i ett land där ett parti som SD får fotfäste och växer sig starkare om det får samma förutsättningar att verka och göra sin röst hörd som alla andra partier, då ligger vi förstås riktigt illa till. För det betyder ju att folk verkligen vill ha dom, inte sant? Och det finns säkert en och annan dubbelidiot där ute som, om SD får typ femton procent i nästa val, kommer att skylla detta på Mona. Yeah right, den enda som konkret försökte belysa problemet ska få skiten, det brukar ju sluta så.

Och jag gillar inte, gillar allra minst i den här historien faktiskt, tongångarna från Ohly och andra som inte vill släppa in idioterna. För det Ohly säger är att SD kan lura oss väljare, vi vanliga dödliga människor, till att rösta på dom. Så dumma är vi tydligen. Och jag antar att karln pratar utifrån egen erfarenhet, för vem om inte en ärrad partiledare vet bäst hur väljare kan luras med snirklig retorik på bästa sändningstid?

Detta skrämmer mig mest Ohly, att du betraktar oss röstberättigade svenskar som så pass lättlurade att vi måste skyddas från Sverigedemokraterna. Det säger en del om hur du ser på oss och jag skulle vilja använda det slitna gamla ordet pamp för att beskriva ovettet. Jag skulle nog också passa mig för att så totalt underskatta Sveriges befolkning som merparten av våra etablerade politiker gör just nu, för det om något kan slå tillbaka på dom själva och, yes you guessed it, få en positiv effekt för SD.

Birger Schlaug har en intressant vinkel på detta när han kommenterar Maria Wetterstrands ovilja att debatterna med SD, då han påminner oss om att det på 80-talet fanns ett parti som också betraktades som oseriöst och inte blev insläppt i finrummet. Det partiet hette Miljöpartiet. Ingen jämförelse i övrigt mellan dessa två partier, men vi som är tillräckligt gamla minns att MP sågs som flummiga trädkramare som skulle förstöra Sveriges politiska klimat för tid och evighet om dess företrädare fick stå i teve och prata. Det var vad våra riktiga politiker sa till oss. Ett parti som endast hade en fråga på dagordningen, det var ju rent löjeväckande.

Dom etablerade partierna bedrev en ignoreringskampanj mot MP som nu har kopierats i SD-fallet. Som ni alla vet så har MP, kanske delvis tack vare utfrysningen i början, tagit gruvlig revansch och klamrat sig fast rejält i den svenska politiken. Utan utfrysning hade det inte funnits någon revansch att utkräva, utan utfrysning hade partiet fått använda endast sina egna argument som tändvätska och vem vet hur det hade gått för dom då? Wetterstrand behöver tydligen påminnas om sin egen historia så jag hoppas att hon läser Schlaugs blogg.

Jag står alltså fast vid min linje. Släpa fram dyngan i dagsljus, låt oss ta en rejäl titt på skiten. Varför? Jo så här. Att ett parti som SD får ökat och, i de allra flestas ögon, alldeles för stort väljarstöd är nämligen en spegling av att vårt samhälle inte mår speciellt bra. Det är faktiskt det allra tydligaste tecknet på att så är fallet. Problemen som denna trend speglar måste absolut tas på allvar men det gör inte våra politiker. Och att dom inte gör det är inte bara fel, det är tjänstefel.

Och skulle det bli så att SD ändå växer sig större så antar jag att vi har förtjänat det. Och när jag säger ”vi” så menar jag du och jag och våra folkvalda. Vi har satt dom etablerade politikerna vid makten så vårt ansvar som väljare går inte att väja för. Och om dessa politiker visar sig vara så inkompetenta att dom inte kan möta och desarmera detta hot så borde vi kanske se oss om efter nya och bättre politiker? Mona har visat vägen, återstår att se om resten fattar galoppen.

Men hav tröst, för detta är min övertygelse: Missnöjespartier, som SD och en gång Ny Demokrati, frodas i skugga men vissnar i ljus. Så allt ljus på Åkesson & co, för vi är väl ändå inte så dumma som Ohly tror, eller?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det vet ju alla att lägger man locket på så jäser det.

Av med locket.

Anonym sa...

Badankan: Ja jag tycker ju att det fullkomligt uppenbart.