torsdag, oktober 16, 2008

71-årig motorcyklist hade änglavakt

I tisdags kväll stod jag i en hotellobby och skulle precis checka in när min mor ringde på mobilen. Jag hörde direkt på hennes röst att något hade hänt, den blir så där klämd och forcerad när hon är stressad och i affekt. ”Pappa har kört på en älg med motorcykeln, är du hemma?” På en sekund passerade många bilder revy i mitt huvud. ”Va fan säger du?! En älg?! Lever han?” ”Ja, han lever, men han ligger på akuten och jag måste ta mig dit. Är du hemma?” ”Nej, jag är inte hemma, jag är bortrest.. borta” Sen följde några förvirrade sekunder då jag inte vet vad vi sa, sen la morsan på luren. Där stod jag och visste inte om farsan var helt kvaddad eller hade klarat sig med skrubbsår. Jag lade ihop ekvationen motorcykel och älg och kom fram till att alternativet skrubbsår knappast var troligt. Första instinkten var att hoppa in i bilen och köra hem, men en kollega hejdade mig. Ingen bra idé, samla tankarna, osv. Jag ringde brorsan, han är rådig i krissituationer. Jodå, brorsan var med på banan och var på väg till akuten. Han lovade att ringa så fort han fått reda på något. Tjugofem jävligt jobbiga minuter senare ringde han tillbaka: ”Jag står här och tittar på honom nu, han ligger i någon slags plastvagga med stödkrage och har ont i armen men annars verkar det okej.” ”Säger han något? Kan du prata med honom?” ”Ja, han säger att han har ont i armen och inte minns något av olyckan”. ”Jävla gubbe, vad fan skulle han ut med hojen att göra nu, det är ju älgjakt, tro fan att älgarna kutar över vägarna då!” ”Jag vet” sa brorsan, ”men vi får ta det där sen. Huvudsaken är att han verkar okej. Jag tycker du ska stanna där du är, håll dig anträffbar på mobilen bara.” En kvart senare ringer syrran och undrar vad fan det är som händer. Hon hade varit ute och sprungit och hade fem missade samtal, samtliga från familjemedlemmar, och då vet man att något har hänt i vår familj. Vi ringer inte varandra i onödan.

Under kvällen, natten och morgonen hölls jag underrättad, vår familjs kriscentral är det sannerligen inget fel på. Gubben åkte hem på måndagskvällen, svimmade vid köksbordet och åkte ambulans tillbaka till sjukhuset igen. Igår, tisdag, kom både jag och gubben hem och jag hälsade på honom hemma i vardagsrummet. Han är okej, mörbultad men okej. Hojen är skräp och han vill att vi ska titta på den i dagsljus, se om vi kan fixa till den. Jag sa att vi får se hur det blir med den saken, och tänkte att det blir nog en annons på Blocket om morsan får sin vilja igenom.

7 kommentarer:

Spillulle sa...

Det är besvärligt det där med åldrande föräldrar i trafiken. Min mor 83, körde bil fram till helt nyligen. Hon brukade orsaka ett antal parkeringsskador årligen, och krockade även ett par gånger i låg hastighet utan annat än plåtskador. Min bror och jag försökte prata med henne och få henna att sluta köra bil, men icke. Så i våras körde hon på en motorcyklist när hon skulle lämnat företräde. Killen blev tack och lov inte allvarligt skadad, men både bågen och mammas bil fick köras till skroten. Tror du mamma förstod "piken"? Nä, hon ville köpa ny bil. Detta var dock droppen för min bror och mig, och vi bestämde helt enkelt åt henne att det fick vara slut med bilkörningen. Hon kände sig kränkt och ledsen och var (obegripligt nog) oförstående. Det ligger kanske i åldrandet att omdömet försvinner också någonstans på vägen?

Matte sa...

Spillulle: Jag hör vad du säger men tror att farsan har en gnutta omdöme kvar fortfarande. Jag tänker låta honom avgöra saken, även om det känns en aning jobbigt.

Anonym sa...

Fy tusan. Låter verkligen som han haft tur farsgubben.
Hälsa

Matte sa...

B-son: Jodå, där rök nog ett av nio liv. Jag ska hälsa.

Anonym sa...

Usch då. Vilken förfärlig historia. Det enda som var lite roligt var den osannolika ordkombinationen av "motorcykel" och "älg". Vem hade någonsin kunnat föreställa sig...

Det enda som också var lite roligt var "Vi ringer inte varandra i onödan." Inte vi heller.

Igår fick jag ett "Sitter du ner"-samtal. En (favorit)morbror är - kanske - döende. Det är bara skit allting.

"Nu återstår bara förluster" som antiliberalen Nina Björk sa i DN. För oss 60- och 70-talister. I vår ålder börjar föräldragenerationen dö. Jag kom på mig själv med att tänka på de som är i 60-årsåldern på jobbet, de har redan gått igenom det mesta, de har förlorat föräldrar och andra anhöriga, de vet vad som gäller. Jag står bara och väntar. Väntar på att det oundvikliga ska ske.

Det blev dystert. Hälsa farsan, höll jag på att säga. Vi gläder oss alla åt att han om inte är på benen så åtminstone på bettet. Det är krut i gubben!

Anonym sa...

Var det inte snarare älgen som körde på pappa? Om man nu ska vara sorglustig.

Matte sa...

Ia: Jo, senaste tiden har jag börjat tänka på det där man inte vill tänka på. Inte liksom att de ska dö en dag, det är ju oundvikligt, men att de blir skraltiga och tappar kraft och lyster. Farsan är kry, det måste man säga, men om några år är det nog en helt annan och mycket skröpligare gubbe som försöker slänga benet över sittdynan. Jag ska hälsa, haha.

PS.
Det var helt klart älgen som hoppade på farsan, han hann inte ducka.