I måndags rafsade jag åt mig den här rullen från en stor låda på ICA Maxi, betalade 33 spänn. Jag hade hört talas om filmen men inte sett den, sorterat in den under ”danskvågen” och tänkt att det kanske var en av de sämre i genren. Ack så fel man kan ha.
Igår kväll tittade vi på den, och både jag och S var märkbart tagna en lång stund efteråt. Man satt där och liksom funderade på vad det var som hade kört över en, om verkligheten utanför fönstret fortfarande fanns kvar och om det överhuvudtaget är möjligt för en svensk filmproduktion att nå dessa höjder. Det kanske det är, ingenting är ju omöjligt enligt Gunde Svan, men jag har då iaf inte sett något liknande från svensk film.
Bänken är ingenting annat än ett mästerverk från början till slut. Så olidligt tragisk men ändå med en strimma hopp som hela tiden löper bredvid huvudspåret. Typiskt danskt med andra ord, de är ju så äckligt jävla bra på socialrealism de däringa danskarna. Mannen som spelar huvudrollen (Kaj) heter Jesper Christensen och gör en skådespelarinsats som är något av det bästa jag sett i hela mitt liv. Ett mer övertygande fyllo har jag aldrig sett på film, den saken är klar. Det känns verkligen som att regissören (Per Fly) noggrant har mejslat fram dialogen ord för ord tills den blev exakt rätt. Varje scen är totalt befriad från onödigt överflöd, karaktärernas nervtrådar ligger hela tiden i dagern och den omsorgsfulla beskrivningen av människor som befinner sig längs ner i skiten är så rörande att jag får fukt i ögonen bara jag skriver om det.
Igår kväll tittade vi på den, och både jag och S var märkbart tagna en lång stund efteråt. Man satt där och liksom funderade på vad det var som hade kört över en, om verkligheten utanför fönstret fortfarande fanns kvar och om det överhuvudtaget är möjligt för en svensk filmproduktion att nå dessa höjder. Det kanske det är, ingenting är ju omöjligt enligt Gunde Svan, men jag har då iaf inte sett något liknande från svensk film.
Bänken är ingenting annat än ett mästerverk från början till slut. Så olidligt tragisk men ändå med en strimma hopp som hela tiden löper bredvid huvudspåret. Typiskt danskt med andra ord, de är ju så äckligt jävla bra på socialrealism de däringa danskarna. Mannen som spelar huvudrollen (Kaj) heter Jesper Christensen och gör en skådespelarinsats som är något av det bästa jag sett i hela mitt liv. Ett mer övertygande fyllo har jag aldrig sett på film, den saken är klar. Det känns verkligen som att regissören (Per Fly) noggrant har mejslat fram dialogen ord för ord tills den blev exakt rätt. Varje scen är totalt befriad från onödigt överflöd, karaktärernas nervtrådar ligger hela tiden i dagern och den omsorgsfulla beskrivningen av människor som befinner sig längs ner i skiten är så rörande att jag får fukt i ögonen bara jag skriver om det.
Bänken är en film som, åtminstone för en stund, får dig att omvärdera ditt liv. När du sett den har samma känsla i kroppen som efter en längre tids sjukdom, du är tacksam för det du har och vill gärna krama den som råkar sitta närmast. I mitt fall var det sambon som satt närmast. Vi kramades och var så otroligt fina mot varandra resten av kvällen och jag tänkte att om en film kan hoppa ut ur rutan och gripa tag i en så till den mildra grad att man faktiskt, om än tillfälligt, blir en bättre människa, ja då måste det vara ett mästerverk. Fem plus av fem möjliga, tveklöst. Och undertexten på bilden här ovan sammanfattar dessutom hela min syn på livet; Alla kan hamna där. Få kan resa sig igen.
2 kommentarer:
hej.
har själv inte sett filmen men vet att alla kan hamna där. Hur gör man för att resa sig igen?! Har läst din blogg regelbundet i minst två år, du lyckas alltid sätta ord på sanningar. Är 26 år och har förlorat vänner/flickvänner och familj pga mitt missbruk, frågan är hur fan man reser sig? Innan jag hamnade här såg jag ner på människor med i min situation, tänkte att man har ju alltid ett val. Vet att det är upp till mig, kämpar varje dag. skiten sätter sig med sylvassa tänder och vägrar släppa taget.
Anonym: Vill börja med att tacka för dina fina ord, det värmer! Att du har läst mig i minst två år känns fantastiskt, hur har jag lyckats hålla kvar dig så länge?
På frågan hur man reser sig.. jadu, jag har inget svar. Själv har jag aldrig (lyckligtvis) behövt resa mig från missbruk, även om mitt liv har känts mörkt och fattigt i perioder är det förmodligen en viskning jämfört med vad en person som lider av missbruk går igenom. Allt jag skulle kunna tänkas säga här kommer nog bara att låta fånigt är jag rädd, men jag vill att du tar hand om dig.. och paradoxen i den meningen är förstås att du behöver hjälp med att ta hand om dig. Det enda jag kan säga, från mitt hjärta, är att du måste orka söka hjälp.
Skicka en kommentar