Jobbar sista veckan nu innan jag går hem och är föräldraledig till början av maj. Det känns lite kluvet, för samtidigt som jag längtar efter mer tid med de små rackarna är det också en turbulent och intressant period på jobbet just nu. Rättare sagt, det är sån där period då man borde bevaka sina intressen, det sparkas folk till höger och vänster. Men jag måste släppa det, helst under veckan som kommer, för jag behöver vara hundra procent närvarande där hemma om den tillvaron ska funka. Det bevisades om inte annat i helgen då lilla I plötsligt kom vandrande in i vardagsrummet med en sylvass kniv i näven. Jo, jag har varit ensam med barnen i helgen ser du. Det gick väl så där antar jag.
Att vara hemma med lilla I i knappt ett halvår var en vandring i parken. Hon var relativt lugn och hon var dessutom bara en. Två småttingar kan däremot ställa till fullständigt kaos på en nanosekund, det upplevde jag redan i mitten av 90-talet då jag var hemma med äldsta sönerna. Och den där lille O, jag vet inte.. jag har ögonen på honom. Jag känner igen en hell raiser när jag ser en.
Dessutom är det både hårt och underbetalt att vara hemma med två småbarn (ett och två år gamla) och ta ansvaret för markservicen, om man betraktar det som arbete (vilket jag tycker man ska). Detta är bara ytterligare en anledning till att pappor borde vara hemma obligatoriskt med sina barn. Många är de lyckligt lottade där ute som aldrig varit i närheten av ett hårt och underbetalt arbete, och jag är en av dem. Rent yrkesmässigt har jag glidit på en hyfsad räkmacka genom livet, det är bara att inse. Jag kanske tror att jag jobbar hårt när jag tvingas kliva upp fem på morgonen för att ta inrikesflyget till Göteborg och sitta i möte till sju på kvällen och sen flyga tillbaka för att slutligen komma hem vid tio på kvällen. Jag har gjort det massor av gånger och ojat mig över hur orättvis världen kan vara. Okej, på papperet är detta visserligen en 17-timmars arbetsdag, men ärligt talat.. man vilar ju stora delar av dagen. Nej, att ha ansvaret för småbarn och ständigt vara alert är något helt annat och mycket mer ansträngande. Plus pressen att hela tiden göra RÄTT, dvs stimulera barnens utveckling, vara pedagogisk, inte bli för arg och hela tiden agera konstruktivt, även när du sovit två timmar per natt i flera dygn. Och det finns många där ute som bevakar dig och har synpunkter på hur du sköter ditt jobb. Att vara förälder är naturligtvis ett helt underbart mirakel och en resa som saknar motstycke, men det innebär också att ställa sig mitt i en offentlig spottkopp och vänta på loskorna. Alltid är det någon som har synpunkter, en främmande kärring på stan eller någon släkting eller mammorna på öppna förskolan. Det är inte alla som säger det rakt ut, men jag känner igen de anklagande blickarna.
Men det är förstås inte offentliga spottloskor jag längtar efter nu, utan de där magiska små stunderna som väger upp allt skitgöra. Två små armar runt min hals och en snorig puss. Långpromenader i vackert höstväder. Kiknande skrattsalvor. En liten hand i min. Morgonrosiga pyjamasbarn. Men skitgörat hör till, och tar du bort det så försvinner även magin. Det är egentligen med barn som det är med allt annat hantverk: om du tar dig an det med ödmjukhet och stolthet och är beredd att skita ner dig så kommer belöningen att vara tusenfalt större. Kom ihåg det, du som egentligen innerst inne hellre skulle leja bort föräldraskapet och snickra verandan själv istället för tvärtom.
4 kommentarer:
Ja, fy fasen. Det är underbart och slitigt när småbarnsåren är.
Och skönt när det är förbi. *S*
Men framför allt har man ju igen det resten av livet om man bygger en nära relation till sina barn redan när de är små.
Att de som småbarn, tonåringar eller som nyblivna föräldrar vill bolla sina problem, sorger, glädjeämnen och funderingar med farsan likväl som med morsan.
Ullis: Ja det känns jäkligt bra att bygga den grunden, det går inte att komma ifrån.
Hur mår far din, om jag får fråga?
Föräldraledig till början av maj låter sanslöst länge.
Jag försöker tänka på mitt fabriksjobb när det är som jävligast, vill du tillbaka dit? frågar jag mig själv.
Ia: Fa min mår helt okej. Han klagar på högerarmen, säger att den "hänger som ett värdelöst stycke kött", och det lär nog ta ett bra tag innan han är hundra procent. Men han ska vara tacksam att han lever.
Det ÄR sanslöst länge.
Jag tänker också på mitt fabriksjobb som jag hade en gång tiden när det är som jävligast, och ibland kommer jag fram till att jag hellre står där och tar skit än sitter här.. men det är egentligen inte sant.
Skicka en kommentar