Visst är det rätt ironiskt att Mats Odell, samme man som senaste tiden sålt ut statliga bolag för glatta livet, nu får ägna sin arbetstid åt att utöva statlig kontroll över finansmarknaden? Snacka om att slå ideologisk knut på sig själv.
Samtliga länders regeringar som tvingats gå in med såna här krispaket är väldigt noga med att påpeka att skattebetalarna inte ska behöva stå för notan. Oavsett om det är 1500 miljarder som det svenska garantiprogrammet går lös på eller 3000 miljarder eller femton fantasiljoner så ska dessa pengar komma tillbaka till statskassan, riktigt hur är det däremot ingen som kunnat ge ett konkret svar på. Men alldeles oavsett var pengarna tar vägen så består dessa paket även av ett antal förhållningsregler som aktörerna på finansmarknaden nu måste hålla sig till. Den mest uppmärksammade är väl troligen den om höga toppars fallskärmar och bonusar (har vi inte hört den förut?) Och här börjar det bli riktigt intressant, för bakom dessa nya regelverk lyser den ideologiska frågan igenom med all önskvärd tydlighet: kanske var det så här ni skulle ha gjort från början?
Men nej då, statlig inblandning ska vi inte ha för det är inte renrasig marknadsliberalism, och jag har så evinnerligt svårt att förstå logiken i resonemanget. Förr eller senare kraschar dessa system, vi har sett det förut (det började väl faktiskt redan på 30-talet med den stora depressionen) och vi lär få se det igen. Tills de kraschar klarar de sig så fint själva, o ja så bra det går, ända tills liksom fem minuter innan allt går åt helvete och staten måste pumpa in fantasisiffror. Framförhållning, någon? Det är lite som en trulig tonåring som minsann kan ta hand om sig själv ända tills det blir alldeles uppenbart att så inte är fallet, och då får mamma eller pappa komma och hjälpa till. När hjälpen kommer reagerar marknaden också likadant som tonåringen: man tar emot hjälpen med svansen mellan benen men hävdar envist att det inte hade behövts.
Men Mats Odell då, han fortsätter att sälja av statliga bolag till den marknad som nu sitter nerkissad utanför porten och har glömt koden. Jojo, rent ideologiskt kan han ju inte göra något annat, det vore politiskt självmord. Men någon gång kanske han borde låta den vänstra handen fråga den högra vad som pågår istället för att skicka skattebetalarnas bundna kapital rakt ut i havreåkern.
Samtliga länders regeringar som tvingats gå in med såna här krispaket är väldigt noga med att påpeka att skattebetalarna inte ska behöva stå för notan. Oavsett om det är 1500 miljarder som det svenska garantiprogrammet går lös på eller 3000 miljarder eller femton fantasiljoner så ska dessa pengar komma tillbaka till statskassan, riktigt hur är det däremot ingen som kunnat ge ett konkret svar på. Men alldeles oavsett var pengarna tar vägen så består dessa paket även av ett antal förhållningsregler som aktörerna på finansmarknaden nu måste hålla sig till. Den mest uppmärksammade är väl troligen den om höga toppars fallskärmar och bonusar (har vi inte hört den förut?) Och här börjar det bli riktigt intressant, för bakom dessa nya regelverk lyser den ideologiska frågan igenom med all önskvärd tydlighet: kanske var det så här ni skulle ha gjort från början?
Men nej då, statlig inblandning ska vi inte ha för det är inte renrasig marknadsliberalism, och jag har så evinnerligt svårt att förstå logiken i resonemanget. Förr eller senare kraschar dessa system, vi har sett det förut (det började väl faktiskt redan på 30-talet med den stora depressionen) och vi lär få se det igen. Tills de kraschar klarar de sig så fint själva, o ja så bra det går, ända tills liksom fem minuter innan allt går åt helvete och staten måste pumpa in fantasisiffror. Framförhållning, någon? Det är lite som en trulig tonåring som minsann kan ta hand om sig själv ända tills det blir alldeles uppenbart att så inte är fallet, och då får mamma eller pappa komma och hjälpa till. När hjälpen kommer reagerar marknaden också likadant som tonåringen: man tar emot hjälpen med svansen mellan benen men hävdar envist att det inte hade behövts.
Men Mats Odell då, han fortsätter att sälja av statliga bolag till den marknad som nu sitter nerkissad utanför porten och har glömt koden. Jojo, rent ideologiskt kan han ju inte göra något annat, det vore politiskt självmord. Men någon gång kanske han borde låta den vänstra handen fråga den högra vad som pågår istället för att skicka skattebetalarnas bundna kapital rakt ut i havreåkern.
2 kommentarer:
jag skulle tro de där bonusarna letar sig ner i toppars fickor på andra vägar nu istället. man kan ju kalla't löneförhöjning också. det har hänt förr. och i slutänden är det alltid skattebetalarna som står för notan, vem annars? staten bedriver ju ingen egen vinstverksamhet, helt frikopplad från folket.
Christina: Löneförhöjning eller aktieutdelning, där hade man ju inte lagt några restriktioner som jag förstod det. Tydligen är dessa bonusar och fallskärmar en förutsättning för ekonomisk tillväxt, hur ska man annars försvara dess existens? Jag kommer nog aldrig att förstå det kapitalistiska systemet till fullo, men jag försöker iaf.
Skicka en kommentar