onsdag, oktober 22, 2008

Dröm vidare

Drömmar? Jo, visst har jag haft drömmar. Vem var det som frågade? Ingen? Nähä. Jag svarar ändå.

Min första dröm, som jag minns, var att bli fotbollsproffs. Fotbolls-VM 1978, Mario Kempes var kung. Jag låg under vardagsrumsbordet på den bajsbruna heltäckningsmattan och såg denne fotbollsjesus flyga fram över evigt gröna gräsmattor, sen gick jag ut på grusplanen och tricksade skitamånga gånger. Jag var duktig på att tricksa men inte så duktig på att skjuta. Mina spinkiga kycklingben saknade kraften. Nog ville jag bli fotbollsproffs alltid, men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket.

Nästa dröm var att bli tennisproffs. Björn Borg var världens coolaste kille, med blytung trä-Slazenger och dubbelhandsbackhand skulle jag liksom han ta världen med storm. Min backhand var det inget fel på, inte forehanden heller (om man kisar lite med ögonen), men spelet framme vid nät fick jag aldrig till. Skit samma, Borg gick aldrig på nät. Jag nötte varje dag efter plugget med min ”tennistränare” (ett elastiskt band med en vattenfylld klump i ena änden och en tennisboll i den andra). Jävlar vad jag slog hårt, tyckte jag. Farsan grillade mig på asfaltsplanen, jag tog lätt alla mina polare i raka set. Men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket.

Oförtrutet letade jag vidare bland idrottshjältar och hittade Håkan Carlqvist – världsmästare i motorcross 1979 i 250cc klassen. Jag var ju bra på att cykla på bakhjulet, kanske var det här sporten för mig? Efter ett evigt tjatande på mina stackars föräldrar hände det sig så en vårdag 1982 att jag rullade ut på parkeringen på min första egna motorcrosshoj: en Suzuki RM 80 av 79 års modell. En best på femton hästkrafter som skrämde slag på min mor (hon följde med och kollade min träning en gång, då sprang hon ut mitt i banan och skrek åt mig att inte köra så fort, sen satte hon sig i bilen och grät). Två gånger i veckan skjutsade farsan mig till grusgropen, däremellan satt jag varje dag i garaget och putsade på tändstift, tändhatt och förgasarnål. Att jag kunde ägna tiden åt fysisk träning (motorcross är en olidligt hård sport) hade jag inte en tanke på. Jag tyckte det var väldigt roligt att köra min motorcykel. Jag lärde mig hoppa och sladda och köra på bakhjulet (helt oanvändbar kompetens) och bytte upp mig ett par gånger till starkare och bättre hojar. Vi hade skoj där i grusgroparna jag och farsan, men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket (och att mina föräldrar inte hade råd att sponsra sin son med denna rikemanssport).

Med puberteten kom så andra hjältar, jag vände mig till musikens värld för inspiration. Min kompis Ove spelade gitarr (han spelade piano också men det var inte speciellt avundsvärt) och han lärde mig några ackord och på vilka strängar och band jag kunde sola i tonarten A-moll. Jag fick låna hans gitarr, en sunburst-målad Stratakopia av okänt märke, och kopplade in den direkt i stereon. Bingo! Med Dire Straits ”Sultans of Swing” som övningsobjekt var jag på god väg att erövra världen, och brudarna som hörde till den. Efter ett tag köpte jag en egen gitarr, en akustisk för det blev billigare så. Och jag övade och övade nere i källaren tills fingrarna blödde, och det lät bättre och bättre. Vi startade ett band efter något år men kom aldrig ur replokalen. Jag tror vi var för splittrade. Trummisen lyssnade bara på hårdrock och sångaren var Imperiet-fantast. Vi andra försökte väl bara få något vettigt ur våra instrument, men det enda bestående jag lyckades bidra med var en liten strof på gitarren som verkligen innebar ett lyft för en av våra egentillverkade låtar (jag tror den hette ”emptiness and loneliness”). Vi lade ner bandet efter ett tag, den gemensamma musikaliska målbilden saknades och det sket sig på att vi inte orkade träna tillräckligt mycket.

Sett så här i backspegeln är det förstås lätt att se en röd tråd, och med ett lagom romantiskt skimmer över det hela kan man påstå att jag kunde blivit vad som helst om jag bara orkat träna tillräckligt mycket. Så är det förstås inte. Ni som, liksom jag, säger så till era barn vet förstås att det bara är båg. Väldigt få människor kan bli vad som helst bara de tränar tillräckligt mycket. Men drömma kan man ju alltid, och jag spelar faktiskt fortfarande gitarr (cyklar på bakhjulet också för den delen).

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hmm. Ett trärack av märket Donnay var det väl ändå BB hade?

Anonym.

Matte sa...

Anonym: Stämmer alldeles utmärkt, men ett sådant hade jag inte råd med. Fick nöja mig med Slazenger, men det hade nog inte spelat någon roll.

Anonym sa...

Fast jag tror faktiskt att man kan bli nästan vad som helst om man vill tillräckligt mycket - så där nördigt mycket och gör "sin" grej.

Men de flesta människor tycker faktiskt att livet är ganska spännande i sin variation och är inte beredda att välja bort mångfalden. Eller vara tillräckligt annorlunda, eller ensamma, eller... Men så blir de inte exeptionella heller...

Matte sa...

Ullis: Egentligen är det väl just det där du pekar på som är skillnaden mellan en sån som jag och valfri världsstjärna: allt det där man inte är beredd att välja bort. Jag var inte beredd att välja bort kompisar, smygröka, folköl, pizza, godis, fester, hångel, etc. Kanske är det så att de som verkligen är födda till att bli stjärnor är de som inte ser det här som ett val, utan den enda vägen.