För ganska precis ett år sedan slutade jag snusa efter 28 års hårt användande. Jo, det var tufft ett tag, jag sprang på väggarna i början, men tack vare min valda metod (cold turkey) var jag ganska okej redan efter ett par veckor (har aldrig förstått alla dessa nikotin-produkter som man förväntas köpa när man slutar röka eller snusa, det är väl för fasen nikotinet man vill sluta med?).
När saker och ting började lugna ner sig och jag blev hyfsat normal igen bestämde jag mig för att belöna mig själv. Jag gör inte sånt speciellt ofta måste jag säga, är ganska asketisk till naturen, men att gå cold turkey efter 28 års snusande var en bedrift som inte ens jag kunde blunda för. Budgeten var rätt given, jag skulle spendera vad en årsförbrukning av snus kostat mig på det som ligger mig närmast om hjärtat.
Så, med femtusen spänn på fickan började jag finkamma internet i jakten på den (för femtusen spänn) perfekta gitarren. Jepp, gitarr är min grej, musiker var vad jag ville bli när jag växte upp. Och visst har jag haft gitarrer i mina dagar, men bara skit. Det här skulle bli en kompis för livet, en sån där pjäs som initierade människor kunde nicka diskret åt och liksom säga ”jodå, den där killen kan sina gitarrer” (Fåfäng? Javisst. Alla musiker är fåfänga).
Men se livet är ju fullt av antingen eller, Aftonbladet eller Expressen, är du en sån kille eller en sån kille, vilket ställer till ganska mycket problem för oss. I gitarr-sammanhang heter Aftonbladet Fender Stratocaster och Expressen Gibson les Paul, eller tvärtom, men du fattar principen. Och om man nu ska köpa bara EN gitarr så tvingas man välja, och när man sitter där helt insnöad och läser tester och liksom försöker fatta beslutet på ett förnuftmässigt sätt så inser man ganska snart att det inte går. Här är det känslor som styr, känslor och identitet. Självklart har jag spelat på dessa gitarrer och känner till de grundläggande skillnaderna (twang vs grunt, eller nåt sånt), men båda är faktiskt väldigt mångsidiga så det krävs något löjligt subjektiv för att fälla avgörandet. Så man frågar sig till slut (helt löjligt), vem vill jag vara?
Låt mig bara göra två snabba subjektiva listor här så kanske du förstår bättre.
Fender Stratocaster
Jimi Hendrix
Ritchie Blackmore
Eric Clapton
Rory Gallagher
Mark Knopfler
Yngwie Malmsteen
Buddy Guy
Stevie Ray Vaughan
David Gilmour
Buddy Holly
Gibson les Paul
Slash
Marc Bolan
Ace Frehley
Billy Gibbons
Gary Moore
Jimmy Page
John Sykes
Neil Young
Jodå, det finns flera berömda gitarrister i båda kategorierna och många av dessa spelar på andra gitarrer också. Men det de har gemensamt är att de alla har förknippats med respektive gitarrmodell, de är liksom ansiktet utåt och därför viktiga i detta löjliga identitetssökande. Det är dessutom väldigt ovanligt att se en känd gitarrist växla mellan Fender och Gibson (ja jag vet att Keith Richards gör det men han har blivit tossig på gamla dar, och Mark Knopfler körde les Paul på ”Money for nothing” men det var säkert nåt spons som låg bakom det).
Så där står man och velar mellan Stevie Ray och Gary Moore, Hendrix och Page, och som bilden egentligen så tydligt avslöjar så sällade jag mig till slut till Fenderskaran. En slump? Mer eller mindre, hittade ett bra ex till salu några kilometer från mitt hem. Och bara för att ännu tydligare illustrera polariseringen som råder i gitarrvärlden så sålde killen sin Fender till mig med orden ”Ja du vet.. egentligen är jag ju en les Paul-kille va”. Så där är det, man måste välja.
Men så mycket kan jag säga att om jag någonsin får möjlighet att köpa en till gitarr, så blir det högst troligen en les Paul, för du vet.. egentligen är jag en les Paul-kille va. Problemet nu är bara att jag egentligen behöver en ny stärkare också, för de jag har passar liksom inte riktigt bra med Stratans ljudbild. Så frågan man måste ställa sig nu är.. är du en Vox-kille eller en Marshall-kille?
15 kommentarer:
Riktigt vacker pjäs. När det gäller akustisk då?
Matt: När det gäller akustisk så spelar jag på min gamla Yamaha som jag köpte för.. jösses.. ja säkert 25 år sedan. Egentligen började jag leta efter en ny akustisk, eftersom jag mer eller mindre har donerat Yamahan till ene sonen, men man får inte mycket akustisk gitarr för femtusen så jag gav upp.
Om jag fick lägga tio papp däremot är valet löjligt enkelt, då väljer jag en Martin från deras 1-series. Troligen en OM-1 eftersom den är lite varmare i tonen än en full size dreadnought D-1.
http://www.martinguitar.com/guitars/choosing/series.php?s=1
Ingen slår Martin på fingrarna när det gäller ljudet, även den billigaste 1-series låter otroligt bra. Nu är inte 10 papp billigt men för en Martin är det billigt, de andra modellerna börjar från 18 och uppåt.
Så här har jag suttit och kikat på pekplattor den senaste tiden.
"Är jag en android eller ett äpple?".
Jag kunde aldrig bestämma mig, så det blir väl en av varje så småningom.
Mattias: Ja du ser, valet av identitet finns där överallt.
Jag har också en Yamaha. Men jag har aldrig lärt mig spela :(
Det första jag gjorde var att leta efter Keiths namn, det enda som verkligen räknas, innan jag såg det i texten.
Att döma av listan är Gibson mer känsla och Fender för teknikfjollorna. Känsla vinner varje gång, varför Slas också var en bättre författare än Strindberg.
Matt: Det är aldrig för sent att börja spela gitarr.
David: Du har kvar din spjuveraktiga provokativa sida ser jag, det glädjer mig. Keith är väl mest förknippad med Fender Telecaster egentligen, alla de klassiska riffen är helt klart tele. I dokumentären som sändes härom veckan spelade f ö Ron Wood hela konserten på en exakt likadan Strata som min, förutom att hans hade maplewood greppbräda.
Sanningen är förstås den att känslan sitter i gitarristen och inte i gitarren, vilket exemplet Jimi Hendrix borde visa med all önskvärd tydlighet.
Apropå provokativ, det krävs en del bollar att ställa sig upp och snacka om socialism på en countryfestival i texas: http://www.youtube.com/watch?v=kul_5M7Z4I8
Har grunnat på det där med Facebook och Spotify, du borde ju verkligen skaffa det senare. Vad du gör, har hjälpt boende på jobbet med detta, är att du skaffar ett fejkkonto på Facebook, alltså ett konto med ett hittepånamn, och använder det för att starta ett Spotifykonto. Låter invecklat men är gjort på ett kick.
Om ditt sista påstående stämmer helt och fullt, vilket det säkert gör, spelar det ju ingen roll vilken du väljer. Eller så gör du som Jack White från White Stripes och kör på en gitarr från en laksakskatalog.
David: Exakt, det spelar ingen roll vilken gitarr jag väljer, jag ville bara ha en Strata av någon anledning som är helt baserad på känsla. Dom coolaste snubbarna spelar på skitgitarrer, JJ Cale t ex brukar spela på en Casio.
Fejkkonto? Jo, det funkar säkert. Men jag bojkottar både Facebook och Spotify, de sitter i samma rövarbåt.
Har lyssnat mycket på Wish i had not said that av JJ Cale senaste tiden, i mitt tycke hans största stund.
Var inte en sån träröv nu, är helt säker på att ditt musiklyssnande skulle få sig ett rejält lyft.
David: Det krävs egentligen inte mycket för att mitt musiklyssnande ska få ett rejält lyft, eftersom jag nästan aldrig lyssnar på musik. Så där har du helt rätt. Jag kanske lyder ditt råd, om jag lyckas tona ner min stridslystenhet.
David, bara ett förtydligande rörande Jack Whites gitarr. Den du syftar på är troligen hans J B Hutto Airline, en gitarr gjord av glasfiber från 60-talet som är allt annat än billig nu för tiden.
http://en.wikipedia.org/wiki/Airline_(guitar)
Jack är överhuvudtaget något av en materialspelare då han använder rätt många olika gitarrer, förstärkare och effekter. Utan t ex en Digitech whammy-pedal hade inte Seven Nation Army låtit som den gör. Har inget emot gitarrister som experimenterar men vissa får ryktet att de liksom är bohemer som spelar på vad som råkar finnas till hands och det är väldigt sällan sant.
Men det är ju tack vare att han började spela på den som den blev en dyrgrip. Vill minnas att jag läst att han köpte sin första för en spottstyver och när han några år senare skulle försöka få tag på en ny var priset i taket.
Första White Stripes skivorna spelades in på den typen av grejer, att han sedan inte håller det över en hel karriär säger väl liksom sig självt. Men jag gillar den dogmainställningen, konstnärer som arbetar inom givna ramar.
Och det var givetvis jag som postade ovan!
David: Jag skulle nog snarare kalla Jack Whites inställning experimentell, och jag gillar det. Han har en konstnärlig vision och använder vad som behövs för att uppfylla den.
Vad jag har läst är att han fick sin första JB Hutto Airline som ersättning för ett jobb, därav alltså något av en slump att han började spela på just den. Men det går så många rykten om den mannen så det ska jag nog låta vara osvuret.
Skicka en kommentar