Kan man längre tiga?

Huvudproblemet för sossarna, som jag ser det, illustreras väldigt tydligt när Ylva Johansson går ut och sågar Juholt med motiveringen att partiet verkar ha parkerat på 25 procent och att endast Juholt kan skyllas för detta misslyckande.

Nummer ett, man fokuserar på hur stort partiet råkar vara just nu enligt några opinionsundersökningar istället för att ägna sig åt det politiska innehållet. Sluta jaga röster och ägna er åt att skapa politiska alternativ stället! Det kan faktiskt mycket väl vara så att det bästa Socialdemokratiska partiet år 2012 är ett parti som har 25 % av väljarnas förtroende, eller kanske t o m mindre, så länge man för en politik som man själva tror på och som utgör ett alternativ till borgarnas nedmontering av välfärden (och kom nu inte dragande med ”den växande medelklassen” för det är fan inte samma sak som välfärd). Vad ska Socialdemokraterna stå för år 2012? Är det en uppsättning politiska lösningar baserade på en för partiet gemensam ideologi eller är det en målsättning om att nå en viss procent av väljarnas förtroende? Det ena ska ge det andra, inte tvärtom! Börja om, börja rätt.

Nummer två, Ylva Johansson tillhör den generation ledande socialdemokrater som med klädsam rodnad bör ställa sig på närmaste torg och säga "Förlåt mig" å det snaraste om hon vill behålla någon slags heder, istället för att gå ut och sätta kniven i ryggen på Juholt. Men man kanske inte borde förvånas, ty denna totala brist på självrannsakan verkar vara ett typiskt socialdemokratiskt fenomen och om man ska peka ut den enskilda faktor som varit mest bidragande till sossarnas fall så är det nog just där vi hittar pudelns kärna. Att bli utsedd till partiledare för Socialdemokraterna har under post Persson-eran kommit att bli detsamma som att bli utsedd till syndabock av sina kompisar, alltmedan de riktiga syndarna gömmer sig bakom draperierna i partistyrelsens dunkla konferensrum. Detta är tecken på en feg organisation som inte vågar stå för sina beslut och misslyckanden, och fega organisationer får aldrig dansa i Rosenbads salonger. Kliv fram och ta era straff, rackarns klåpare!

Men nu är det också så att om man läser Ylva Johanssons blogginlägg lite mer noggrant så framgår det att hon är betydligt mer självkritisk än media har velat få det till. Hon säger egentligen att ingen annan än partiledaren och partiet kan ställas till svars för misslyckandet, men det går ganska lätt att vinkla hennes ordval till att hon enbart anklagar Juholt vilket media (inklusive Aktuellt) naturligtvis har valt att göra. Det här är något som Ylva och andra ledande sossar måste förstå: de har inte längre media på sin sida. Finns det minsta möjlighet att ställas i dålig dager eller så split så kommer också så att ske.

Ironiskt nog tar Ylva upp även detta i sitt blogginlägg när hon konstaterar att partiet och partiledaren alltid blivit baktalade och hånade (vilket stämmer om man med ”alltid” menar en hyfsat modern tid), ändå lyckas hon lägga bollen på straffpunkten. Kanske hade hon en bad retoric day, det må hända den bästa, men man får nog fan vara lite mer noggrann med vad man säger om man heter Ylva Johansson i dagsläget.

För mig står det fullkomligt klart att Socialdemokraterna behöver genomföra en generationsväxling innan man styr skeppet vidare. Jag vet ärligt talat inte om Juholts förtroende är förbrukat, jag vet bara att han inte är huvudproblemet, även om vissa skuggfigurer inom partiet verkar vilja få oss att tro så. Hos mig är Ylva Johanssons förtroende däremot förbrukat, för det var hon och inte Juholt som satt i Perssons rekorddåliga regering 2004-2006 som ”gav” oss det borgerliga maktskiftet.

Av samma anledning har jag heller inget förtroende för Leif Pagrotsky, Thomas Bodström, Laila Freivalds, Bosse Ringholm, Carin Jämtin, Pär Nuder, Lena Björklund, Berit Andnor, Morgan Johansson, Jens Orback, Sven-Erik Österberg, Ibrahim Baylan, Lena Hallengren, Ann-Christin Nyqvist, Lena Sommestad, Thomas Östros, Ulrica Messing, Mona Sahlin eller Hans Karlsson.

Så förlåt mig om jag drar er alla över en kam, ni är säkert trevliga och duktiga, men ni måste förstå att ni bär det socialdemokratiska fiaskot i era ansikten, precis som en gång i tiden Bo Lundgren bar det moderata fiaskot i sitt. Moderaterna fick drygt 15 procent av rösterna i valet 2002, en siffra som åtta år senare hade fördubblats. Jag säger inte att man måste kopiera moderaternas framgångsrecept men deras exempel visar ändå att ett generationsskifte kan få önskat resultat om de som tar över har en tydlig vision om hur de vill förändra partiet.

Återväxten, kära ni, det är A och O. Om det inte finns en ny generation hungriga sossar som står och frustar i båsen, redo att springa ut på arenan och blåsa putsen av det borgerliga skrytbygget, så är det kört. Så hur står det till med återväxten? Jag vet faktiskt inte, men om någon ser till att baxa bort alla betongrövar som står i vägen så kanske vi får reda på det. Ring in det nya!