Post Juholt-apokalypsen

Så vad händer nu? Partiet skakar i sina grundvalar och dess trogna apostlar ropar efter en ny Messias, helst en som är Juholts raka motsats (stabil, tråkig, noggrann med fakta, mustaschlös). Och Messias ska utses genom en öppen process, precis som de andra partiernas Messiasar har blivit, för då blir det ju så bra. Åh ni klentrogna, tänker jag, ni har inte lärt er ett jävla skit av den här läxan heller.

För det första, det är inte en Messias ni ska leta efter, det är er egen politik! Det spelar ingen som helst roll vem ni sätter dit om inte den personen får ett tydligt uppdrag: det är det HÄR politiska alternativet vi ska föra fram och det är så HÄR vi vill göra det. Mona satte igång med interna fokusgrupper och kom efter en väldigt lång tid fram till i stort sett ingenting (ungefär som Guns and Roses arbete med plattan Chinese democracy, ganska precis så faktiskt) och Juholt betraktade sin kulmage i en bastu och kom fram till att barnfattigdom är det ämne som sossarna ska för upp på den politiska agendan (obekräftade uppgifter). Socialdemokraterna har, av hävd och gammal tradition, en övertro på att partiledaren ska fixa biffen. Denna övertro måste korrigeras per omgående.

För det andra, öppen process hit och öppen process dit, om man väljer att sortera bland femton sorters skit i en öppen eller sluten process tror jag är av akademiskt intresse. Så länge någon på allvar för fram Thomas Bodström som tänkbar kandidat så vet jag att partiet fortfarande är in deep shit. Jaså, ni tyckte att Juholt var strulig och ostrukturerad, för många skandaler sa du? Jamen visst, låt oss för all del sätta en GALNING på posten istället, det lär ju funka. Ett väl samlat mediadrev vässar tänderna, tidningsredaktörer håller tummarna. Måtte det bli Bodström, kanske kan jag köpa det där sommarstället i Stockholms skärgård ändå.

Jag förutspår, som den siare jag är, att socialdemokraterna kommer att fortsätta falla mot botten ett par år till. Det finns nämligen inga tecken på sjukdomsinsikt i partiet, och som vi alla vet är just detta första steget mot tillfrisknande. Visst finns det gott om korpar och krösa-Major i partiet som tycker sig veta vad som är fel, Ylva Johanssson är en av dem, men gemensamt för dem alla är att de undviker att se sin egen roll i fiaskot och ingen av dem har fört fram någon konstruktiv lösning.

Till exempel hörde jag en kvinna på radions P1, har tyvärr glömt hennes namn, som sa att partiet ännu inte har lärt sig att vara i opposition, att den rollen är ovan, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det lär vara det enda ni får träna ordentligt på framöver om ni ännu inte fattat vad det handlar om efter sex år och två partiledare. Så ni klarar inte av att vara i opposition, vad ska ni konkret göra åt det då? Se till att få 45 % av rösterna igen? Ja du ser, man stirrar på målbilder och snubblar på trösklar.

Så länge ledande socialdemokrater tror att detta bara är en tillfällig kris, och att man med rätt ledare kommer att ta sig ur den till nästa val och ta tillbaka makten med en snärtig valkampanj, så länge kommer krisen att fortgå. S kommer inte att vara ett parti som får 45 % av väljarnas röster, aldrig mer, förstår ni? Och vet ni vad, Ulvskog & co, det här är BRA för er! Se det som konstnärlig frihet, frigör er från kommersialismen bojor nu en gång för alla. Sluta sukta efter makten, för det är det ni gör när ni beklagar er över låga opinionssiffor hela tiden. Vi, era luttrade väljare, ser igenom fåraklädseln.

Vad jag vill se nu är ett socialdemokratiskt parti som säger "Vi skiter i opinionssiffror, vi vet att många väljare har lämnat oss och vi får leva med det. Nu ska vi bygga ett politiskt alternativ som VI tror på, för vi har lärt oss det att om inte vi själva tror på något så kan vi inte få er väljare att tro på det heller. Om vi är överens, om ni tror på oss, så kommer ju siffrorna automatiskt, inte tvärtom. DET är vad vi har lärt oss."

Ska det vara så jävla svårt?