Hela dagen på jobbet igår mådde jag lite illa. Inte så pass att spyan låg och lurade i halsgropen, bara snäppet under. Så jag tänkte, och här kommer den sämsta av alla dåliga idéer, att jag skulle ta en löptur efter jobbet. Det kanske blir bättre då, tänkte jag. Men det blev inte bättre, det blev sämre. Efter tre kilometer och lika långt ut i den ensliga skogen fann jag mig lutandes mot ett träd, i väntan på spyan som låg där och retades längst bak gommen. Den kom aldrig, så jag var frestad att sätta fingrarna i halsen men har aldrig lyckats genomföra den manövern, aldrig någonsin i hela mitt liv. Jag har faktiskt svårt att tänka mig en svårare manöver att genomföra än just den, skulle nog hellre dra ut en tånagel med tång. Men man är ju inte knusslig va, och dessutom, vad fan skulle jag göra? Lika långt åt båda hållen liksom, så det var bara att halta vidare. För varje steg som dunsade i backen svarade min mage med att producera ytterligare syra som skvalpade runt där inne i en dödsdans. Mitt maginnehåll virvlade runt som höstlöv i vinden medan hjärnan försökte med undanledande manövrar. Tänk på nåt annat, tänk på en låt, tänkte jag. Och då kom den, låten som bar mig ända in i mål.
5 kommentarer:
Fan, va vackert! Tänk att man kan bli så betagen av en röst som låter som värsta sortens struprörskatarr....
Chardonnay: Ja den är allt en riktig liten pärla den här låten.
Tack! Vad fint. Och beträffande det där löpandet, så tror jag aldrig att det kan vara något bra..
/LatLottaiVasastan
Förresten, Matte! Vem är det som sjunger?
Lotta: Det är M Ward som sjunger, låten heter Chinese translation. Löpandet är bra, alldeles finfint, bara man ser till att vara hyfsat frisk när man gör det.
Skicka en kommentar