Jag måste erkänna att det känns lite tomt nu. Ingen ny spelning att se fram emot, inga nya låtar att repa in. Å andra sidan, påsken står för dörren, vi ska till fjällen och strax därefter tar jag och S med oss lilla I till Malta en vecka (fixade pass åt henne i fredags, månne början på en lång globetrotterkarriär i sin mors fotspår?) Solen skiner, fotbollssäsongen är här och garageuppfarten är nysopad och befriad från vintergruset. Jag borde sväva på moln, men psyket följer inga givna regler. Aldrig förr och inte nu heller, det är viktigt att förstå det. Annars kan man lätt vackla till och tro att något är allvarligt fel, när det bara är lite kvardröjande stardust som spökar.
Det är ju dom här övergångarna som är svåra. Att släppa taget om något som var bra och omfamna något nytt som kanske blir bättre, fast man vet inte riktigt. Inte än. Det är många saker som ska fixas också. Det ska packas och handlas och bokas och tidtabeller ska kollas upp och helst ska alla vara på bra humör när man gör det för annars blir det jobbigt. Annars kan jag sätta mig ner och säga ”Jamen skit i det då, vill ni inte åka så inte fan tänker jag truga inte!” Sån är jag, ibland.
Jag är inte bra på att fixa en massa saker. Jag kan visserligen fixa sakerna men inte vara social och trevlig samtidigt. Jag blir stressad av det, stressad och väldigt fokuserad. Som igår när jag skulle fixa den där jävla lådan som skulle limskruvas på undersidan av bänkskivan i köket. Ett litet men jäkligt roddigt projekt, vilket jag visste redan innan och därför hade skjutit upp länge. Det fanns nämligen ingen given lösning, jag var tvungen att hitta på något. Min lösning innefattade två plankor, en stötta och en bil-domkraft. Jävlar vad struligt det blev. Jag fick iaf dit skiten men kunde inte prata vettigt med någon under tiden, inte ens lilla I. Hon satt bredvid i sin babysitter och såg jävligt skum ut, som om jag var någon annan än hennes pappa som hon ändå, det får man nog anta, har lärt sig att känna igen vid det här laget. En överraskande iakttagelse förresten, hon blir rädd och börjar gråta när jag nyser men inte när jag dunkar med hammaren för kung och fosterland.
Det är likadant med planering av och förberedelserna inför en resa. Jag klarar av det men kan inte vara trevlig under tiden, alltså börjar varje resa med en ganska taskig stämning. Sen följer fasen där jag övertalar mig själv om att det kommer att bli roligt och intressant, vilket säkert är en minst lika jobbig upplevelse för mina medmänniskor. Sen, förhoppningsvis, landar jag i övertygelsen om att det är bra. Och sen ska man hem, och anpassa sig igen. Det var ju så bra där borta, och nu blev det tomt. Jag fattar inte hur folk orkar resa flera gånger om året, det tar ju så jävla hårt på psyket. Kanske är det ödets ironi att jag har blivit kär i en globetrotter. En äckligt resvan jävel som bara ser lösningar istället för problem överallt. Gud så påfrestande.
3 kommentarer:
Visst är det jobbigt att vara låg, när man borde vara hög. Det kommer bli bra och man är som man är.
Fia: Jo, du har rätt. Det blir en dubbeleffekt när man "borde" vara hög, dubbelt låg. Men jag vet hur jag funkar, efter en riktig high så sjunker jag ett tag under medel innan jag kommer upp igen. Någon har sagt att det funkar så för människor som ger mycket av sig själva, med egot som drivkraft. Jag är nog en sån serru.
Då är vi precis lika du och jag! Just nu är jag dock förbannad eftersom jag är inne i en period där låget är längre än höget.
Skicka en kommentar