The dismantling of the male ego

Jag skulle kunna börja precis som alla ståuppare alltid gör, som jag mer och mer börjar bli riktigt jävla trött på för övrigt. Ståuppare alltså, lismande, ointressanta och nu slår vi in öppna dörrar igen-ståuppare, inte bara deras trötta öppningsrepliker. Du vet den där ”Har ni tänkt på..” som många av dom fortfarande envisas med, så ska jag inte börja. Själva ämnet är också uttjatat och söndertuggat, för det handlar om manligt och kvinnligt. Eller, hur tjejer beter sig och killar beter sig. Och jag gillar inte alls det upplägget, denna generalisering, för det bla bla bla delar in oss i fack och bla bla bla sätter skygglappar och vips så ansluter vi oss till den färdiga bilden istället för att med granskande blick betrakta oss själva.

Det där vet ni redan, MEN.. jag kan ändå inte låta bli att delge er en iakttagelse jag gjort, för den är trots allt intressant och dessutom alltid sann. Så här är det, tjejer kan kalla varandra vackra, faktum är att dom gör det ganska ofta, medan killar aldrig någonsin kallar varandra för vackra. Bara på fingerlängds avstånd hittar jag ett antal kvinnliga bloggare som kan skriva om tjejpolare, ja t o m lägga ut bilder på dessa polare, och skriva ”Här är min kompis Emma, visst är hon vacker?!” och jag blir så jävla avundsjuk. Aldrig att en kille har kallat mig vacker, aldrig att jag har kallat en kille vacker heller för den delen, men jävlar vad jag skulle må bra av att få höra det. Det närmaste jag kommit var när en homosexuell man en gång hade irrat sig in på min sida på en dejtingsajt (ja nu stavar jag så där så får det vara bra med det) där han hittade min presentation och kallade mig snygging. Det var ju iofs snällt, men snygg är inte samma sak som vacker. Ordet vacker inbegriper hela människan, att man är en bra och fin människa hela vägen inifrån och ut liksom. Att få höra att man är snygg ska man visst absolut ta tillvara på men det rinner ju av jävligt snabbt. Det kan räcka med att gå runt hörnet och träffa en idiot som istället säger att man är ful som stryk så är snyggheten som bortblåst. Djupare än så sitter inte den typen av komplimang.

Ska jag verkligen adressera frågan varför vi killar inte kallar varandra för vackra? Det har väl avhandlats tillräckligt vid det här laget kan tro, så jag nöjer mig med att protestera mot att kvinnor skulle ha ensamrätt på ordet. Det tycker ni förstås inte själva att ni har. Ni är heller inte skyldiga, ingen stöld har skett, det är bara vi killar som ännu en gång får titta oss i spegeln och fundera över vad vi vill ge till vår omvärld. Så mycket hat, så lite kärlek, osv.

Så jag tänkte gå i bräschen här och visa gott exempel. En förebild ska jag vara, jag är trettiosju nu och mogen denna uppgift. Jag ska alltså ge exempel på några killar, för er kända eller okända, som jag vill kalla vackra. Jag ska också motivera varför.

Vi börjar med en bloggkändis, nämligen David.
Motiveringen lyder som följer: Han är en ung man som inte räds att ge andra killar beröm. Vilket, ska ni veta, är svårare än man kan tro för unga män. Han är till synes obefläckad av den typen av manlighet som visar sig i uppblåsta bröst och indragna magar, trots att han visst har blåst upp sitt bröst rent fysiskt och hamnat i bråk genom åren men det är en annan sak, jag tror ni förstår skillnaden. Han försöker alltså inte hävda sig genom att trycka ner andra utan visar sig naken och skör som den mänskliga människa han är. Du är vacker David.

Näste man är troligen helt okänd för er, då han är kollega till mig och får gå under kodnamnet ”Kent H” (du vet vem du är).
Motiveringen lyder: En helt vanlig medelålders man, uppväxt i en helt vanlig stad, men ändå så ovanligt ödmjuk, kärleksfull och hederlig. Han har lyckats stå emot det mansideal som, inte minst i hans egen generation, har varit förhärskande och skapat många känsloskadade monster till män. Dessutom är han en jävel på gitarr. Du är vacker Kent H.

Tredje och sista exemplet är min far.
Motivering: Vi har haft många duster genom åren, de flesta när jag var ung och totalt ifrågasatte ditt sätt att tänka. Du kommer från en helt annan värld än jag, uppväxt på 40-talet tvingades du lära dig många färdigheter som idag är helt förbrukade och ointressanta, samtidigt som du inte fick lära dig att vara en ödmjuk och inkännande människa. Det fanns kanske inte tid för sånt, ni var så många och fattigdom är tidsödande. Men du har lärt dig, som du har lärt dig. Vid 70 års ålder är du mer ödmjuk och inkännande än någonsin, och jag älskar dig. Du är vacker pappa.