Jag har ett drag i min personlighet som jag inte alls är stolt över. Jag har också ett motdrag till detta drag som jag inte vet om jag ska vara stolt över eller inte.
Draget jag pratar om, eller bristen om du så vill, är att jag är expert på att skjuta upp det mesta till allra sista sekunden. I det här fallet, och jag är väl knappast ensam, handlar det om deklarationen. Det slog mig igår när jag bytte blöja på I, och jag ropade ”FAN!” så högt att hon visade blötläppen. Inte fan kan jag kryssa två gånger och deklarera på nätet inte, inte i år. Jag sålde bostadsrätt och köpte hus förra året.
Så jag springer direkt till köket och letar upp det blåa plastknytet som jag inte ens har öppnat, passerar S på vägen som talar om för mig att nu för tiden kan man inte längre lämna I obevakad på skötbordet eftersom hon har lärt sig att vända från ryggläge till magläge, kutar tillbaka till skötbordet med deklarationen under armen och mumlar osammanhängande om K6 och K2. Bläddrar igenom deklarationen, försöker göra en snabb översikt (vilket jag faktiskt är ganska bra på) och börjar formera en plan i mitt huvud. Planen går ut på att ringa den otroligt hjälpsamme mäklaren som redan för ett halvår sedan började påminna mig om att vi skulle gå igenom deklarationsbitarna, för det ingår i hans arvode, men jag SKÖT JU UPP DET.
Så jag ringde honom imorse, och nu kommer vi in på motdraget i min personlighet. Det är nämligen så att när jag har satt mig i dessa kniviga sitsar så är jag också en jävel på att ta mig ur dom, och jag skyr inga medel. Med andra ord, jag kan fjäska, krypa och använda mitt väloljade munläder hur långt som helst. Det här är förstås en evolution som är fullt logisk. En strukturerad jävel som alltid gör allting rätt och med god framförhållning är förmodligen sämre på att improvisera än en slarvig jävel som jag.
Och denne stackars man, som har 35 deklarationer att klara av under veckan, suckar lite lätt redan efter första komplimangen för han vet ju vartåt det här barkar. Han känner mig tillräckligt väl, och han är inte dum, men hjälpsam. Så efter lite pusslande ringde han tillbaka och kunde ”trycka in mig med kofot” på fredag morgon 07.30.
Efter en sån här red alert följd av snabb brandsläckning lovar jag förstås mig själv, återigen, att skärpa mig. Att aldrig sätta mig själv i dessa knipor bara för att jag skjuter upp saker och glömmer bort den administration som en människa ändå måste klara av om man vill delta i det här spelet som kallas livet. Och lika säkert som att det kommer att snöa nästa vinter så kommer jag inte att skärpa mig ett jävla dugg den här gången heller. Jag kommer inte att lära mig av läxan, bara vara tacksam över att det finns hjälpsamma människor och att jag verkar ha tumme med dom gång på gång.
3 kommentarer:
Jag tycker att du kan förlåta dig själv för att du är en så obotlig slarver. Det gör förvisso livet lite stressigare emellanåt när du ska reda ut det du glömt eller skjutit upp, men du slipper vara ett totalt kontrollfreak hela tiden i alla avseenden. Du är helt enkelt mänsklig. Gott!
Lotta: Jo, mänsklig är ju ett positivt ord att sätta som beskrivning. Jag väljer nog också att se det så, men kruxet som jag ändå har svårt att svälja är om man sätter andra människor i jobbiga situationer pga sitt eget slarv. Jag brukar nog iofs städa ganska bra efter mig men mäklarn fick ju mer stress han också.
Förvisso. Men han är väl proffs på just detta och i andra lägen är jag rätt så säker på att du rycker in i omöjliga situationer och räddar någon annan.
Skicka en kommentar